En tyst bloggares sysselsättning

Jag är lite av en känslomänniska och kan lätt fastna på olika projekt. Därför försöker jag passa in dessa drifter i kontrollerade delar av mitt och och just aktieinvesteringar och bloggande försöker jag att begränsa till den tid jag spenderar på pendeltåg + tid för datainsamling med internetuppkoppling. Färdiga blogginlägg publiceras därefter i samband med att jag kommer hem eller ibland på lunchen när jag arbetar.

På senare tid har jag haft fullt upp med lite andra hobbyprojekt varav det största ironiskt nog började som ett blogginlägg men eskalerade till ett ganska omfattande arbete publicerat under eget namn. Därför har "skrivtiden" hamnat på dessa projekt även om jag gärna skulle ha skrivit några inlägg och kanske investerat under den korta "oktoberkorrektionen" då vissa bolag kanske blev billiga. Men på det stora hela håller jag med Sebbemax om att det blev "mindre dyrt" snarare än billigt. Dessutom har jag haft en oerhörd tur då mina innehav även bevakas av andra bloggare vilket gjort inlägg om Vitec (Finansnovis, Aktiestolpen), Atea (Ruters investeringar), Beijer Alma (Långsiktig investering) och Diadrom Holding (Framtida Utdelning) överflödiga då jag håller med om vad som sagts.

I den egna portföljen siktar jag just nu på ytterligare inköp i Sainsbury då Tescos plågor (som bevakas av Defensiven) och tillväxten av Aldi/Lidl har slaktat kursen till oerhört låga nivåer. Vi kan i princip räkna med halverad vinst och Sainsbury är ändå värderat till lägre P/E än branschkollegor i andra länder.

Förutom att läsa andra människors tankar har jag även satsat på "Boots on the ground" inom detaljhandelssektorn och tänkte dela med mig av lite bilder.

I slutet av september passade jag på att komplettera min studie av nyckeltal bland detaljhandelsföretag med ett besök på närlivsbutiken i bottenvåning på Keskos högkvarter. Det var milt sagt ingen flagshipstore och jag hoppas att deras stormarknader ser bättre ut. Trångt, 80-tal och dyrt kan väl bäst sammanfatta just den här butiken.

Keskos huvudkontor med en närbutik i bottenvåningen.

Eftersom den hårdnande konkurrensen från lågpriskedjor är en stark bidragande faktor till nedvärderingen av Brittiska detaljhandelsföretag passade jag även på att besöka Aldi under ett besök i Tyskland och kan dra slutsatsen att det är i princip identiskt med Lidl och bör attrahera ungefär samma kundgrupper.

Sainsbury och de stora företagen lär fortsätta tappa marknadsandelar till Aldi/Lidl i Storbritannien där. Men rent praktiskt tror jag att det precis som i Sverige är vissa kundgrupper som attraheras av lågpriskedjorna och att man precis som ICA, Axfood och Coop kan behålla majoriteten av kunderna.

Både Reuters och the Guardian har även skrivit en del på temat nyligen vilket jag noterade då jag letade efter den tabell över "market share held by discount retailers in European countries" för att illustrera inlägget. Om någon även hittar tabellen skulle jag bli mycket tacksam.

Facit om kvotering till börsstyrelser?

Som lördagslektyr rekommenderar jag Timbros nya rapport om kvotering till börsstyrelser. Det finns även en debattartikel i DN på temat. Men jag tycker att rapporten är mer intressant då den fokuserar mer på siffror och historiska data vilket ligger närmare mig till sinnet.

Det prydliga i rapporten är att man kan visa att en slumpvis vald kvinna som läste ekonomi på 70 eller 80-talet och tog examen, har samma sannolikhet som en slumpvis vald man att numera sitta i en OMX-30 styrelse. Sannolikheten är låg men det könstillhörighet påverkar alltså inte sannolikheten vilket den borde ha gjort om det fanns en omfattande strukturell diskriminering av kvinnor med avseende på styrelseinriktade karriärer.

Som manlig ingenjör är det lite trist att veta att motsvarande kvinna på ett civilingenjörsprogram har 75 procent större sannolikhet att sitta i en börsstyrelse än manliga kurskamrater. Dock är jag mycket yngre än de som idag sitter i styrelser och rapporten kan inte ange någon hypotes till varför denna skillnad finns. Så jag hoppas att det beror på rationella skäl såsom att kanske fler tjejer som läste med chefsambitioner snarare än av teknikintresse eller att de kvinnor som först gav sig in på ingenjörskarriärer hade en pionjärsmentalitet som lämpade sig för framtida chefspositioner.

Däremot tycker jag verkligen inte om Swecos replik på debattartikel där jag fortfarande inte är säker på om Swecos VD håller med Timbro-artikeln eller inte. Förutom att artikeln är otydligt tycker jag att det är lite pinsamt att de helt enkelt inte verkar ha förstått vad Timbros rapport innebär.

Istället verkar Sweco vilja ta chansen att slåg si själva för bröstet och marknadsföra sig som jämställt medan man slår undan benen för sina branschkollegor. Förutom att det hela i mina ögon är oetiskt då man skrämmer bort unga kvinnor från en ingenjörskarriär (vem vill ha en karriär där man förväntas bli åsidosatt och diskriminerad?) är det en ganska barnslig arrogans att slå sig själva för bröstet när man inte alls har de siffror som krävs för att backa upp sina påståenden.

Branschkollegan ÅF har visserligen färre kvinnor bland de anställda. Men jämfört med Sweco har man klart fler kvinnor på chefsnivå om man utgår från nyckeltalen i respektive bolags årsredovisning för 2013.

	Sweco	ÅF
Total andel Kvinnor	30%	18,4%
Ledande befattningshavare	18%	25%
Dotterbolagsstyrelser	21%
Koncernstyrelse	50%	44%

Så, är du kvinna och vill göra karriär som teknikkonsult. Då har jag inte en aning om vilket bolag som är bäst. Men som aktieinvesterare blev jag lite mer sugen på ÅF då Swecos VD inte verkar vara helt pålitlig i hur han representerar sitt bolag.

Offentlig upphandling, en fallstudie i hur det påverkar företag och slösar skattepengar

Trogna läsare har noterat att jag ibland kommenterar på problemetiken med offentlig upphandling och hur den i vissa lägen är uppenbart kontraproduktiv då programvarubolag riktade mot offentlig sektor har ungefär dubbla rörelsemarginalen jämfört med andra bolag (analys där jag jämför Vitec,Readsoft, Addnode och Formpipe Software) och att marknaden för IT-infrastruktur lider av hela havet stormar där upphandlingar överklagas (se analys av Atea).

Under sommaren erhöll Formpipe Software en stor order från Stockholms stad där de vann överlägset utifrån både kvalitetsaspekter och pris. I det här fallet överklagade den enda godkända konkurrenten (Lemontree Enterprise Solutions AB) upphandlingen och den 30:e september beslutade Förvaltningsrätten att Stockholms stad gjorde fel då de valde Formpipe Software.

En offentlig upphandling kan förenklat delas in i två delar, ”skallkrav” vilka måste uppfyllas för att upphandlaren ska ta hänsyn till budet och ”börkrav” vilka utgör grund för att identifiera det bästa budet. Inom många branscher är det numera kutym att lusläsa både upphandlingen och anbuden i syfte att hitta fel som man sedan kan utnyttja för begära en omprövning om man förlorat. Det här ställer enormt stora krav på upphandlaren och min personliga uppfattning är att det är oerhört svårt för kommuner eller myndigheter att locka till sig rätt kompetens för att uppnå detta.

Lemontrees yrkande

I sitt yrkande har Lemontree yrkat på följande skäl till att Stockholms stad ej borde ha låtit Formpipe delta i upphandlingen. 

•  Formpipes företrädare som undertecknat anbudet var ej behörig.
• Den tekniska systemarkitekten saknade den formella kompetens som krävdes enligt upphandlingens kravbild. 
•  Formpipes ekonomiska stabilitet motsvarade ej det åtagande som upphandlingen omfattar.

Förvaltningsrättens uppgift att avgöra huruvida ett formellt fel har begåtts och hur detta bör hanteras vilket inte alltid är den mest effektiva lösningen för oss skattebetalare (det är viktigare med förutsägbarhet i ett rättssamhälle). I det här fallet har Lemontrees jurister identifierat tre skall-krav där de hävdar att Formpipe ej uppfyller kraven. Om Förvaltningsrätten bifaller minst ett av dessa yrkanden innebär det att Stockholms stad har begått ett fel i upphandlingen då de tagit Formpipes anbud i beaktande trots att anbudet ej uppfyllde skall-kraven. Felet ska därefter rättas vilket enligt Lemontrees yrkande skulle innebära en förnyad prövning av anbudsansökningar och att Formpipes anbud där ej ska beaktas (vilket innebär att Lemontree vinner då konkurrenter saknas).

I det här fallet har Förvaltningsrätten avslagit de första två yrkandena men bifallit det tredje då Formpipes svenska dotterbolag ej uppfyller kravet på kreditratingen AA (utges av Soliditet) eller 4 (utges av UC).

Själva beslutet ger även ett bra exempel för oss lekmän i hur svårt det är att förutsäga domsult. I det här fallet har Formpipe och Stockholm Stad bedömt att det räcker med att bifoga ett intyg där man redogör för Formpipes koncernstruktur (se bild) och Lemontree har bestridit detta.

De två yrkandena kan ses som två motsatta utsagor där det är Förvaltningsrättens uppgift att besluta vilket yrkande som kan anses ha bäst stöd i lagen och rättspraxis. Förvaltningsrätten har i det här fallet beslutat att utsaga två är den korrekta och går därför på Lemontrees linje.

• Formpipe A/S är en viktig del av Formpipe Software som utgör 2/3 av omsättningen och hela koncernens leveransorganisation. Dotterbolaget Formpipe A/S är belånat genom ett koncerninternt lån då Formpipe Software köpte Traen A/S för en ansenlig summa pengar och har placerat skulden i dotterbolaget. Eftersom det ej är troligt att koncernen sätter Formpipe A/S i konkurs i syfte att undvika ett olönsamt åtagande gentemot Stockholm stad kan koncernens totala kreditbetyg (4) beaktas.
• Formpipe A/S är ett hårt belånat dotterbolag till Formpipe Software. Då det ej redovisats formella garantier för att Formpipe Software skall uppfylla dotterbolagets åtaganden i ansökan kan intyget ej gälla för att anbudet skall anses uppnå kreditratingen AA eller 4.

Domslutet innebär att Stockholms stad enligt Förvaltningsrätten har brustit i sin skyldighet att behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt vilket åsamkat Lemontree skada och att ett nytt anbudsförfarande skall genomföras.

Slutsatser och lärdomar

Det vi ser i den här typen av domslut är att det är oerhört viktigt att ha skickliga jurister på sin sida i samband med upphandlingar. Jag är till exempel måttligt imponerad av Atea som IT-leverantör och företag, men de arbetar i svåra nischer och Atea är uppenbarligen skickligt på att vinna sina upphandlingar.

I Formpipe Softwares fall är min gissning (utan starkt stöd) att upphandlingen kommer att fördröjas rejält men att den förr eller senare tillfaller Formpipe. Antingen via överklagan eller att Stockholms Stad gör om upphandlingen på grund av pris, avsaknad av en acceptabel lösning eller bristande konkurrens. Det här kostar pengar för skattebetalarna och fördröjer uppgraderingen men på ett eller annat sätt tror jag att Stockholms stad får den leverantör de önskar, tillslut.

Tillägg och slutrapport

Som ett resultat av att Förvaltningsrättens beslut valde Stockholms Stad att dra tillbaka sin upphandling och göra den på nytt. I praktiken innebär det att Stockholm Stad tog bort den teknikalitet som Lemontree hade åberopat och genomförde samma upphandling igen med resultatet att Formpipe Software vann den nya upphandlingen (pressmeddelande).

Totalt blev det nya avtalet 2 Mkr dyrare och införandet av systemet fördröjdes med minst ett och ett halvt år. Däremot vann samma leverantör och skattebetalarna får stå för kostnader i samband med domstolsförfarande och den förlorade produktivitetsökning som fördröjningen medfört.

ADR, ett sätt att köpa exotiska aktier till USA-courtage

Av någon anledning är det väldigt dyrt att köpa aktier på Londonbörsen via Avanza. För att minska courtagekostnaden valde jag därför istället att köpa mina Sainsburyaktier som en "American Deposity receipt" vilket är en form av värdepapper som används för att hjälpa Amerikanska investerare att investera i utländska bolag.

Systemet bygger på att en amerikansk bank äger ett antal aktier i ett bolag och därefter utger ADR-papper som kan motsvara en aktie, flera aktier eller en andel av en aktie. Utdelningar och liknande tar därför en omväg via USA men Sainsbury:s ADR är så pass likvid att jag valde ADR:en men det kan ha varit ett misstag då kupongskatten för USA är 15 % medan den för Storbritannien är 10 %.

Handel med ADR-papper sker normalt på OTC Markets som är indelat i tre nivåer där OTCQX är den högsta kvalitetsnivån och OTC Pink sheets är den minst reglerade delen av marknaden (du kan läsa mer om detta här).

Anledningen till att jag skriver om detta här är att jag upptäckte en väldigt bra lista på OTC Markets (länk) där du kan få fram en lista med alla ADR-papper och deras nuvarande status genom att scrolla ned till "Browse by type" och välja American Depository Receipts. ADR-papper innebär en motpartsrisk och man bör därför kontrollera om ADR-pappret är utgivet av en trovärdig utgivare samt om värdepappret är sponsrat av det underliggande bolaget (vilket är bäst) eller om en bank på egen hand köpt aktier och utgivit ADR-papper. I Shoprites fall är ADR:n sponsrad av Shoprite och utgiven av NYB Mellon vilket får ses som en stabil utgivare.

Dessutom måste aktien köpas via telefon vilket jag ogillar. Men för att köpa detaljhandelsbolag som växer kraftigt eller handlas till P/E 7,5 är jag villig att göra vissa uppoffringar.

Tescos vinst skrivs ned med 25 % p.g.a. felvärderade leverantörsavtal

En för mig okänd risk inom detaljhandelsföretag är att livsmedelskedjor kan ha rabattavtal med sina leverantörer, vilket innebär att leverantören byter ökad exponering mot rabatter. De här avtalen är perstationsbaserade vilket innebär att rabatten ökar om försäljningen ökar. Ett avtal kan t.ex. innebära att Tesco erhåller £2m i rabatt om försäljningen på en vara ökar med 3 % medan de erhåller £4m om rabatten ökar med 5 % tack vare den ökade försäljningen.

Tesco har gått väldigt dåligt hittills i år och det här har inneburit att man totalt för året har övervärderat rabatterna med £250m på en rörelsevinst som för första halvåret (Tescos räkenskapsår är brutet och påbörjas 23 mars) beräknades bli cirka £1 100m. Det är alltså en felräkning motsvarande nästan 25 % av vinsten och jag har hittills inte lyckats räkna ut om problemen förväntas fortsätta under andra halvåret eller om man där anpassat sina avtal till nya lägre affärsvolymer.

Just nu är jag väldigt glad att jag investerade i Sainsbury istället för Tesco då de enligt min (och Morningstars) bedömning har en klart mindre utsatt position gentemot lågpriskedjor. Men det handlade om en blandning av tur och tumregler* än om aktivt tänkande när jag gjorde det valet. Jag är inte säker på var jag snappade upp tumregeln men uttrycket "Välmående företaggår ofta bättre än nyckeltalen först anger och problembolag går sämre än nyckeltalen anger" stämmer förvånansvärt väl och därför är jag oerhört restriktiv med mina investeringar i problemtyngda bolag även om värderingen får det att vattnas i munnen.

För läsare som vill läsa mer om Tescos senaste problem rekommenderar jag följande två artiklar:
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/67fb8db4-421e-11e4-9818-00144feabdc0.html#axzz3E3hTz9ie
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/5eee792c-423f-11e4-a9f4-00144feabdc0.html#axzz3E3hTz9ie

Men i samband med att jag läste dessa två artiklar rekommenderade FT även en tredje artikel från en fondförvaltare som är mer än lovligt nöjd med att han inte greppade den fallande kniven. Hans resonemang bygger på två tumregler där jag själv är mycket duktig på att följa den första men kanske slarvar en del med tumregel nummer två.

1) Håll koll på kassaflödet. Under Tescos legendariske VD Terry Leahy har Tesco expanderat kraftigt samtidigt som man bibehållit en generös utdelning vilket innebar att bolagets skulder har exploderat från  £894m (1997) till £15.9bn år 2009.

2) Avkastningen på investerat kapital minskade kraftigt under Terry Leahys ledarskap. Vinsten har ökat kraftigt men det kapital som krävts för att generera lönsamheten har ökat ännu mer.

Jag är inte helt säker på att artikelförfattaren har rätt i sin kritik och jag kan se en hel del logik i att man skiftat ut kapital från Tesco under en period då räntorna varit låga för stabila konsumentbolag såsom Tesco. Men det är onekligen ett intressant perspektiv och lite av en tankeställare då jag noterat att flera livsmedelskedjor investerar i ökad butiksyta utan att omsättningen ökar i motsvarande utsträckning.

Förutom att utgöra en tankeställare över min investering i Sainsbury utgör den senaste kraschen även ett gott tillfälle att beakta hur slumpmässigt höga chefer belönas i näringslivet. Leahys efterträdare Phil Clarke har fått sparken medan Terry Leahy som grundlade problemen fortfarande erhåller mångmiljonbelopp från Tesco och även belönades med en adelstitel.

Uppdatering: The Guardian har en bra sammanfattning om Tesco (här) och har även sammanställt svar från diverse analytiker (här). Fyra chefer ur högsta ledningen har sparkats och det finns misstankar om att nuvarande VD:n var medveten om Tescos fula hantering av leverantörer vilket har bidragit till att problemen uppdagats. Intressant är att en skribent på Seeking Alpha som jag länkat till tidigare har en analys på samma tema (Tescos bokföringsmetoder är överdrivet aggressiva och döljer bolagets sanna ställning) och ska man bottenfiska aktier i Tesco bör man definitivt läsa artikeln på Seeking Alpha först.

Pikant är även att det är PwC (revisorer för Eniro) som återigen är involverade i en skandal där bolaget förutom rabattproblemen även verkar ha flyttat kostnader och intäkter mellan redovisningsperioder.

Grundläggande företagsekonomi och marknadsteori

Jag följer regelbundet den engelskpråkiga bloggen Expecting Value som idag länkade till ett helt fantastiskt inlägg om marknadskrafter och hur det påverkar lönsamheten i olika industrier (länk).

För att uppmuntra läsning av inlägget tänkte jag låna en bild och ett citat av bloggen:

Den här bilden visar hur den genomsnittliga årliga avkastningen skiljer sig mellan olika branscher:

Anledningen till att avkastningen skiljer sig kraftigt åt mellan olika branscher är att även om kvalitén mellan företag i en bransch skiljer sig åt. Är företagen ändå verksamma i en miljö där det finns branschgemensamma motsättningar då företagen optimerar sin egen lönsamhet gentemot leverantörer och kunder likväl som konkurrenterna. Eller som bloggen Investor's Anthology sammanfattar det.

The reason for difference in industries performance lies mainly in differences between their competitive structures. When most people think of competition, they think of the rivals trying to earn the sale. However, competition for returns is actually a struggle between multiple players, not just rivals, over who will capture the value an industry creates. It's true, of course, that companies compete for profits with their rivals. But they are also engaged in a struggle for profits with their customers, who would be happy to pay less and get more. They compete with their suppliers, who would always be happier to be paid more and deliver less. They compete with producers who make products that could be substituted for their own. And they compete with potential rivals as well as existing ones, because even the threat of new entrants place limits on how much they can charge their customers. These five forces - the intensity of rivalry among existing competitors, the bargaining power of buyers, the bargaining power of suppliers, the threat of substitutes, and the threat of new entrants - determine the industry's competitive structure which in turn determine to a large degree the returns that a business in that industry generates.

The best way to learn about the five forces framework is to apply it to a specific industry. We'll use the example of the airline industry to gain a much deeper insight into the underlying reasons for the industry's poor record for value creation.

Inlägget är en strålande sammanfattning som på ett konkret sätt beskriver några av de mer värdefulla tankegångarna jag erhållit när jag läst ekonomi och entreprenörskap. Så läs det! http://investorsanthology.blogspot.co.uk/2011/12/fundamentals-of-value-creation-part-ii.html

Investeringsmässiga detaljhandelsföretag, slutsatser och investering

Det här är det sista inlägget av 3 där jag analyserat detaljhandelsföretag. Övriga delar är:
Nyckeltalsstudie av detajlhandelsföretag, del 1
Nyckeltalsstudie av detaljhandelsföretag del 2, tillväxt
Nyckeltalsstudie av detaljahndelsföretag del 3, balansräkning och soliditet

Efter en hel del arbete har vi nu äntligen nått fram till en slutgiltig ranking av livsmedelsbolagen. Vinnaren är något oväntat Holländska Konininklijke Ahold vilket delvis beror på att rankingmodellen gynnar de bolag som tillhör toppskiktet inom varje område men saknar extremvärden. En mer kvalitativ undersökning skulle med största sannolikhet ha rankat Shoprite (extremt låg kassaflödesmarginal) och Whole Foods Market (låg avkastning på kapital) högre, men en sådan undersökning skulle å andra sidan gjort det svårt att notera hur Ahold hela tiden befinner sig bland de företag som presterar bäst utan att utmärka sig.

	Rankingpoäng
Koninklijke Ahold	24
Whole Foods	25
Shoprite	26
Walmart	32
Target	38
J Sainsbury	41
Kesko	51
Tesco	57
Carrefour	70
Metro AG	78

För att väga bolagens värdering mot de nyckeltal som studerats har jag sammanställt följande bild (klicka på bilden för att få den större). Tabellen är sorterad från vänster till höger utifrån P/E tal och de tre bästa bolagen inom varje kategori är markerade med grön färg och de tre sämsta med röd färg (för färgblinda hoppas jag att de gröna fälten är mörkare än de röda och ber om ursäkt för färgvalen). Med den uppdelningen bör bolag till vänster i tabellen med mycket grön färg vara intressanta affärer även om kvalitetsbolag till höger också alltid är av intresse.

Warren Buffet anser kanske att det är bättre att köpa ett fantastiskt bolag till ett rimligt pris än ett rimligt bolag till ett fantastiskt pris. Men jag blir oerhört sugen på J Sainsbury när jag ser hur bolaget dragits med i Tescos krisvärdering trots att bolaget både går bättre än Tesco och är mindre exponerat mot lågprissegmentet där konkurrensen hårdnat.

Lite hårddraget kan vi dela in köpkandidater i tre par där både utpräglade styrkor och värderingen är likartad inom paren:

Tillväxtstjärnorna, Shoprite och Whole Foods Market.

Kapitalallokerarna, Walmart och Konininklijke Ahold.

British bargains, J Sainsbury och Tesco.

Tillväxtstjärnorna

Shoprite och Whole Foods Market har båda uppnåt en imponerande tillväxt omkring 11-15 % genom att vara pionjärer inom respektive område. Whole Food Markets har vuxit med i snitt 11 % per år under de senaste 5 åren och den förväntade butikstillväxten fram till 2018 ligger i linje med att de fortsätter växa i den takten då de 2014 har 379 butiker och räknar med att nå 575 butiker år 2018. Jämfört med H&M har Whole Foods alltså en likartad tillväxttakt (H&M räknar med att öka antalet butiker med 10-15 % per år)  men lägre direktavkastning och en sämre diversifiering där man även riskerar ökad konkurrens från etablerade aktörer (artikel på temat). För att Whole Foods Market ska vara en attraktiv köpkandidat bör man alltså räkna med en ökad försäljning i befintliga butiker för att investeringen ska vara mer attraktiv än H&M.

Shoprite har snittat samma tillväxttakt under de senaste 5 åren (11 % omsättning och 15 % resultat) men binder mer kapital vilket är lite oroväckande då kassaflödet är lågt. Men man är en tidig aktör på en växande marknad där erfarenhet av lokala förhållanden är livsviktig. Även om Shoprite i dagsläget är oerhört beroende av Sydafrika är man ett av de ledande bolagen i flera Afrikanska länder (artikel) där utvecklingen just nu går mot att ersätta lokala marknader med effektiva butikskedjor vilket gör att jag ämnar titta närmare på bolaget om jag får tid.

Kapitalallokerarna

Walmart är världens största detaljhandelsföretag och många bloggare har skrivit om bolaget (Spartacus, Aktiesnillen, Analysakademin, Defensiven, Trygg framtid och så klart Lundaluppen). Varumärket är i USA (~70 % av marknaden) oerhört negativt laddat (se video nedan) men trots det kan företaget fortsätta sälja sina varor med extremt låga priser och god lönsamhet. Tillväxttakten är inte särskilt imponerande men det är svårt att se hur ett sådant superbolag med överlägsen logistik ska kunna hotas vilket gör aktien intressant.

 

Ahold är det bolag som har förvånat mig mest i undersökningen. Bolaget tar just nu rejält med stryk i USA och Nederländerna vilket är bolagets största marknader (artikel).  Man har dock ett klart mindre beroende av hemmamarknaden jämfört med andra bolag i jämförelsen och om problemen resulterar i att aktiepriset sjunker bör bolaget kunna bli intressant.

British bargains

Tesco är världens tredje största detaljhandelsföretag och marknadsledande i Storbritannien. Men i år har aktien tagit enormt mycket stryk då vinsten hittills sjunkit med 30 % samtidigt som bolaget långsiktigt tappar marknadsandelar (2011 hade de 30,7 % av marknaden och 2014 hade andelen sjunkit till 28,8 %) till lågpriskonkurrenter. Målet under de senaste åren har varit att differentiera sig från lågprisaktörer med hjälp av ett ökat kvalitetsfokus, men satsningen har inte varit framgångsrik och man har tillsatt en ny VD sedan 1:a september samtidigt som utdelningen minskats med 75 % vilket ger en bild av hur allvarligt man tar på situationen.

Riskminimeraren har gjort en fantastisk analys som inspirerade denna nyckeltalsanalys (länk men läs även den här varningen om balansräkningen) och Defensiven köpte nyligen aktier i bolaget (länk).

Sainsbury är därför i mina ögon mer intressant. I Storbritannien finns nämligen fyra stora kedjor (Sainsbury, Morrisons, Tesco och ASDA) som tillsammans har 73,4 % av marknaden. Traditionellt har man främst konkurrerat med lite lyxigare matbutiker i form av Marks & Spencer och Waitrose (4,9 % av marknaden). Men lågprisvarumärken som Aldi (4,8 %) och Lidl (3,6 %) har ökat kraftigt de senaste åren vilket framförallt har satt press på Morrisons och Tesco (tabell över marknaden 2014).

Även Sainsbury förväntas drabbas av Tescos ”prisinvesteringar” (brittiska för sänka priser) men till nuvarande pris skulle Sainsbury kunna halvera sin vinst och fortfarande ha goda chanser att ha undersökningens lägsta P/E tal 2015. Även om Sainsbury till skillnad från Tesco enbart fokuserar på Storbritannien har jag därför svårt att se hur det skulle kunna vara en dålig affär till nuvarande värdering. Man har länge satsat på brittiska varor vilket gjorde att man klarade sig undan hästköttsskandalen och man är dessutom mer framgångsrika än Tesco inom ”convenience stores” (tänk ICA-supermarket) som är ett ökande segment då britterna minskar söndagshandlandet och allt mer handlar för dagen.

Normalt sett gillar jag inte att använda prognoser för framtida vinst i mina analyser. Men det kan vara intressant att jämföra förväntningarna på framtida utveckling i Sainsbury jämfört med Tesco. Det kanske är ett tecken på confirmation bias att jag gör det just nu när prognoserna stämmer överens med min känsla. Men jag skulle jämföra Tesco vs Sainsbury med en situation i Sverige där Willys tappar marknadsandelar till Lidl och det slutar med att aktiemarknaden straffar Citygross hårdare.

Slutsatser

Jag är inne på att köpa Sainsbury inför valet imorgon då osäkerheten om valutgången är hög och pressar marknaden. Trots att det står 50-50 i många undersökningar är jag nämligen övertygad om att många skottar tar det säkra före det osäkra när de väl står vid valurnorna och att Storbritannien därför även bör finnas kvar på fredag. Även om man kanske bör vara försiktig med omdömet i en nation som valt enhörningen som sitt nationaldjur. För att sprida risken kommer jag att köpa halva posten (via ADR i USA) nu och vänta för att se om antingen en utdelningssänkning eller skotsk självständighet kan pressa aktien ytterligare.

Därutöver måste jag ta tag i min bevakningslista och föra upp Shoprite, Ahold och Walmart på listan. Just nu är det Shoprite som intresserar mig mest men jag måste kontrollera om Shoprite på OTCMarkets är rätt bolag för att se om jag kan få ner courtaget. Hursomhelst har det lönat sig att följa Gustavs tips då jag kommer att försöka titta närmare på Shoprite och nu kan avfärda Kesko som jag funderat på tidigare.

Tillägg: Det har inte synts mycket information i svensk media om det skotska valet. Men frågan är högintressant då det är mycket jämt mellan unionister och de som vill se ett självständigt Skottland- Därför rekommenderar jag följande länk: http://www.theguardian.com/politics/scottish-independence-blog/live/2014/sep/16/scottish-independence-referendum-reaction-to-the-cameronmilibandclegg-vow-live