Är Scandi Standard dödsdömt?

Scandi Standards börsnotering har gått bra och bland annat Börsveckan har rekommenderat köp av aktien. Den här positiva synen avspeglas även i värderingen då bolaget till dagens kurs (59 kr) handlas till P/E 21 och 3 % direktavkastning. Med en tillväxt på 6-7 % per år är bolaget för dyrt för mig, men i ljuset av Scans problem och utvecklingen inom brittisk detaljhandel är skeptisk till Scandi Standards framtida utveckling.

I en livsmedelsbutik finns det i princip fyra segment inom livsmedel:

• Extremt lågpris (Eldorado o.s.v.).
• Importerat lågpriskött.
• Normalpris med nationellt kött.
• Premiumsegmentet.

I nästan alla länder föredras lokalt producerade jordbruksprodukter då dessa erbjuder mervärden i form av lokal produktion, öppna landskap och traditionella ideal om självförsörjande. I Sverige är den här uppdelningen dessutom de facto lagstadgad då höga produktionskostnader och omfattande djurskyddslagar gör det omöjligt att rent prismässigt konkurrera med utländskt kött.

Den traditionella rollen för aktörer såsom Scan och Kronfågel (Scandi Standards svenska dotterbolag) är att fungera i böndernas intresse genom att utgöra kontaktytan mellan ett stort antal bönder och livsmedelskedjorna. Att bygga varumärken har därför varit en viktig del av verksamheten och man har länge varit bondeägda då man haft en uppgift att koordinera produktionen så att böndernas försäljningspriser kan optimeras genom att tillgången på kött följer efterfrågan i butikerna.

Driftsformen har däremot visat sig vara problematisk och för att lösa konflikter bland ägarföreningarna har man ofta valt att sälja verksamheten till en extern aktör. På kort sikt har det här visat sig vara problematiskt för bönderna då exempelvis Scan har gått hårt åt sina leverantörer när de skrivit avtal (länk) och försökt expandera verksamheten genom att importera konkurrerande lågprisprodukter med utländskt kött (länk).

På längre sikt har det däremot visat sig att Scans strategier har fungerat dåligt. Styrkan i ett varumärke som Scan är nämligen inte att vi känner igen loggan, utan att vi associerar loggan med öppna landskap, bönder och de svenska kraven på djur & miljö. De stora livsmedelsjättarna verkar också ha insett det här och precis som i Storbritannien (länk) har man valt att uppgradera kvalitén på de egna produkterbjudandena genom att framhäva att man säljer lokalt producerat kött. Både ICA och Coop erbjuder numera svenskt kött i sin färdigmat och i köttdiskarna har Scan tappat plats till förmån för butikernas egna varumärken som nu säljs med stöd av svenska flaggor och produktcertifieringar.

Det här innebär en press underifrån då butikernas egna varumärken kliver upp i ”normalprissegmentet”. Samtidigt har hårt pressade bönder börjat använda sig av alternativa lösningar i syfte att generera intäkter med hjälp av nystartade lokala slakterier och direktförsäljning till kunder med hjälp av bondemarknader eller webbportaler som minfarm.se.

Det här avspeglar sig även i Scans vinstmarginaler då man har mycket svårt att få upp lönsamheten. Sänker man priserna till bönderna ytterligare finns det en stor risk att de antingen gå i konkurs eller byter uppköpare och man kan heller inte styra priset i butik då kunder snabbt byter till butikernas egna varumärken.

Scans omsättning och marginalutveckling. 2014 sålde man av ett delägt dotterbolag i Polen vilket påverkade vinstmarginalen.

Scandi Standard har en stor risk att hamna i samma knipa och i veckans Land Lantbruk var ett helt uppslag ägnat åt Kronfågels dåliga villkor för bönderna (även kommenterat i kommentatorsfältet på Stefan Thelenius blogg, länk). Att utvärdera om ett bolags befintliga tillväxt och hållbarhet är bland det svåraste som finns. Men jag tycker att det finns goda skäl att ifrågasätta om Scandi Standard värdering speglar den utveckling som sker inom närliggande branscher och regioner. Både bönderna och livsmedelskedjorna vill komma åt den vinst som genereras i distributionsledet och det är svårt att se hur företag som Scan och Scandi Standard ska kunna hålla sin ställning.

Ändrar mig om Paradox och har sålt Resurs

Resurs Bank blev ingen succé utan jag förlorade kaffepengar (Starbucksnivå på det kaffet) då den här börsintroduktionen aldrig tog fart. Jag tycker rent snabbvärderingsmässigt att bolaget ser billigt ut men det är en bransch som jag helst undviker. Min möjlighet att utvärdera deras kreditrisk är låg och jag känner mig otrygg med Sveriges ekonomi vilket gör att jag undviker bolag som troligtvis främst vänder sig till de värsta lånetorskarna.

Gällande Paradox Interactive har jag ändrat mig efter några läsares kommentarer. Dels har Stellaris sålt över förväntan och dessutom kommer Hearts of Iron IV ut under 2016 vilket är ett spel med god potential att sälja över en miljon exemplar. Paradox huvudtitlar har hittills producerats i generationer där varje generation bygger på en delvis gemensam kärna och Hearts of Iron IV fått vänta länge på en uppdatering. Redan innan DLC blev en accepterad betalningsmodell hade Paradox Interactive rykte om sig för att producera extremt långlivade spel och man har därför kunnat bygga upp en god relation till fansen där DLC ses som en naturlig del av en affärsmodell där man släpper titlar mer sällan än många andra tillverkare. Det här innebär att försäljningen blir aningen mindre ryckig än för många andra tillverkare då man släpper DLC till en redan lojal publik istället för att sätta sin tilltro till stora spelsläpp.

I min första beräkning tog jag inte med i beräkningarna att Hearts of Iron IV släpps under 2016 och ersätter Hearts of Iron III som släpptes 2009. Europa Universalis IV har sålts i ungefär 1 miljon exemplar och med tanke på att version III av respektive spel sålde i ungefär samma volymer bör vi kunna räkna med att Hearts of Iron IV blir lika populärt som Europa Universalis IV. Om vi även räknar med att Stellaris säljs i 2,2 miljoner exemplar (jämbördigt med Cities: Skylines) innebär det en kraftigt ökad försäljning för 2016 då man släpper två storspel. För att grovt uppskatta intäkterna på denna försäljning räknar jag med att omsättningsökningen 2015 i sin helhet berodde på intäkter från Cities: Skylines vilket är en grov approximation. Cities: Skylines var billigare och vi vet heller inte hur mycket av försäljningen som utgjordes av Cities: Skylines. Men en grov skiss där Q1 är en stabil nivå för bakgrundsförsäljning av DLC och externa titlar samtidigt som vi når en nyförsäljning enligt ovan ger vid handen en potentiell omsättning på nästan en miljard kronor vilket med 30 % vinstmarginal ger ett P/E-tal på 11,9 för 2016

	2013	2014	2015	2016e
Omsättning	202	186	606	982
Vinst	27	34	189	295
Vinstmarginal	0,134	0,183	0,312	0,3
Värdering		500	2500	3500
P/S		2,7	4,1	3,6
P/E		14,7	13,2	11,9

Ser vi framåt kommer det att släppas en del intressanta titlar såsom Victoria III och det finns även utrymme för ytterligare spel då man kan göra ett nytt försök med antiken där man misslyckades på sitt första försök med Europa Universalis: Rome. Men även utan nya spel finns det en betydande bas av repetitiva intäkter som kan generera intäkter till Paradox Interactive. Räknar man 2014 som representativt för dessa bakgrundsintäkter och extrapolerar för ytterligare intäkter via en större spelarbas hamnar P/S på 5,5 och P/E på 26,2.

"Steady state	Miljoner spelare	Bakgrundsintäkt	Resultat
Hearts of Iron IV	1,0
Stellaris	2,2
Cities Skylines	2,2	455,8
Crusader Kings II	1,3
Europa Universalis IV	1,0	186,1
Summa		642,0	133,5
Värdering		5,5	26,2

Sammanfattningsvis kan man säga att Paradox Interactive har god potential att bli en bra investering om de kan hålla en release-takt på ett storspel varje eller vartannat år samtidigt som DLC och förläggarverksamheten fungerar som i dagsläget. För mig är verksamheten för volatil för att vara en bra långsiktig investering men jag har även alltid varit mycket skeptisk till Starbreeze och någon läsare kan säkert påpeka hur det har gått hittills.

"Ett halvt år, ett helt liv" - Efterlängtat boksläpp av min favoritbloggare.

I mina läslistor länkar jag till tre sorters bloggar; aktiebloggar, bloggar med fokus på privatekonomin och bloggar som jag följer då jag anser att det ökar min allmänbildning. Bloggen Morgonsur är en av mina absoluta favoritbloggar inom allmänbildning och även om han inte skriver så ofta är det alltid genomtänkt och med ett övergripande perspektiv som jag tycker saknas inom säkerhetsfrågor.

Anledningen till att jag från början fick upp intresset var att han publicerade en serie inlägg om sina upplevelser i BA01 som var Sveriges första rotation till inbördeskriget i Jugoslavien. Det här är nämligen ett område som jag alltid varit intresserad av eftersom jag redan i väldigt unga år brukade titta på 19:30 sändningen av Rapport innan läggdags även om jag var för ung för att förstå sammanhangen. För den som vill ha gratis smakprov finns flera blogginlägg som beskriver enskilda insatser (länk) och även intressant extramaterial på Facebook (länk) men jag tänkte ta med en kort citering från Morgonsurs inlägg om Stupni Do för att ge ett exempel på vilka enorma svårigheter och risker som soldaterna i BA01 mötte.

Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns – en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.

På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. Åttonde pansarskyttekompaniets camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man återigen hotade med att anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.

Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.

Boken går att beställa på:

Fredsbaskerförlaget

Bokus

AdLibris

CDOn

Jag vill även poängtera att det här inlägget är skrivet helt på eget initiativ och inte något sponsrat "samarbete". Vid midnatt idag beställde jag mitt exemplar och jag har alltså inte läst den ännu. Däremot följer jag Morgonsurs blogg och tror att Sverige blir en lite bättre och mer ansvarstagande plats om fler människor läser både bloggen och boken.

Uppföljning, Stockhom Stads avtal om dokumenthantering med Formpipe

Huvuddelen av detta inlägg är ett äldre inlägg från 2014 där jag beskriver problematiken med offentlig upphandling (länk). I samband med att jag tittade på Doro Caretechs fördröjda avtal beslutade jag mig för att kontrollera utvecklingen kring Formpipe Softwares avtal med Stockholms Stad där Stockholm Stad nu gjort om sin upphandling med exakt samma resultat som förra gången. Däremot har en teknikalitet undanröjts till en kostnad av 2 Mkr och 1,5 år av förlorad produktivitetsökning vilket jag skrivit om längst ned i texten. 

Trogna läsare har noterat att jag ibland kommenterar på problemetiken med offentlig upphandling och hur den i vissa lägen är uppenbart kontraproduktiv då programvarubolag riktade mot offentlig sektor har ungefär dubbla rörelsemarginalen jämfört med andra bolag (analys där jag jämför Vitec,Readsoft, Addnode och Formpipe Software) och att marknaden för IT-infrastruktur lider av hela havet stormar där upphandlingar överklagas (se analys av Atea).

Under sommaren erhöll Formpipe Software en stor order från Stockholms stad där de vann överlägset utifrån både kvalitetsaspekter och pris. I det här fallet överklagade den enda godkända konkurrenten (Lemontree Enterprise Solutions AB) upphandlingen och den 30:e september beslutade Förvaltningsrätten att Stockholms stad gjorde fel då de valde Formpipe Software.

En offentlig upphandling kan förenklat delas in i två delar, ”skallkrav” vilka måste uppfyllas för att upphandlaren ska ta hänsyn till budet och ”börkrav” vilka utgör grund för att identifiera det bästa budet. Inom många branscher är det numera kutym att lusläsa både upphandlingen och anbuden i syfte att hitta fel som man sedan kan utnyttja för begära en omprövning om man förlorat. Det här ställer enormt stora krav på upphandlaren och min personliga uppfattning är att det är oerhört svårt för kommuner eller myndigheter att locka till sig rätt kompetens för att uppnå detta.

Lemontrees yrkande

I sitt yrkande har Lemontree yrkat på följande skäl till att Stockholms stad ej borde ha låtit Formpipe delta i upphandlingen. 

•  Formpipes företrädare som undertecknat anbudet var ej behörig.
• Den tekniska systemarkitekten saknade den formella kompetens som krävdes enligt upphandlingens kravbild. 
•  Formpipes ekonomiska stabilitet motsvarade ej det åtagande som upphandlingen omfattar.

Förvaltningsrättens uppgift att avgöra huruvida ett formellt fel har begåtts och hur detta bör hanteras vilket inte alltid är den mest effektiva lösningen för oss skattebetalare (det är viktigare med förutsägbarhet i ett rättssamhälle). I det här fallet har Lemontrees jurister identifierat tre skall-krav där de hävdar att Formpipe ej uppfyller kraven. Om Förvaltningsrätten bifaller minst ett av dessa yrkanden innebär det att Stockholms stad har begått ett fel i upphandlingen då de tagit Formpipes anbud i beaktande trots att anbudet ej uppfyllde skall-kraven. Felet ska därefter rättas vilket enligt Lemontrees yrkande skulle innebära en förnyad prövning av anbudsansökningar och att Formpipes anbud där ej ska beaktas (vilket innebär att Lemontree vinner då konkurrenter saknas).

I det här fallet har Förvaltningsrätten avslagit de första två yrkandena men bifallit det tredje då Formpipes svenska dotterbolag ej uppfyller kravet på kreditratingen AA (utges av Soliditet) eller 4 (utges av UC).

Själva beslutet ger även ett bra exempel för oss lekmän i hur svårt det är att förutsäga domsult. I det här fallet har Formpipe och Stockholm Stad bedömt att det räcker med att bifoga ett intyg där man redogör för Formpipes koncernstruktur (se bild) och Lemontree har bestridit detta.

De två yrkandena kan ses som två motsatta utsagor där det är Förvaltningsrättens uppgift att besluta vilket yrkande som kan anses ha bäst stöd i lagen och rättspraxis. Förvaltningsrätten har i det här fallet beslutat att utsaga två är den korrekta och går därför på Lemontrees linje.

• Formpipe A/S är en viktig del av Formpipe Software som utgör 2/3 av omsättningen och hela koncernens leveransorganisation. Dotterbolaget Formpipe A/S är belånat genom ett koncerninternt lån då Formpipe Software köpte Traen A/S för en ansenlig summa pengar och har placerat skulden i dotterbolaget. Eftersom det ej är troligt att koncernen sätter Formpipe A/S i konkurs i syfte att undvika ett olönsamt åtagande gentemot Stockholm stad kan koncernens totala kreditbetyg (4) beaktas.
• Formpipe A/S är ett hårt belånat dotterbolag till Formpipe Software. Då det ej redovisats formella garantier för att Formpipe Software skall uppfylla dotterbolagets åtaganden i ansökan kan intyget ej gälla för att anbudet skall anses uppnå kreditratingen AA eller 4.

Domslutet innebär att Stockholms stad enligt Förvaltningsrätten har brustit i sin skyldighet att behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt vilket åsamkat Lemontree skada och att ett nytt anbudsförfarande skall genomföras.

Slutsatser och lärdomar

Det vi ser i den här typen av domslut är att det är oerhört viktigt att ha skickliga jurister på sin sida i samband med upphandlingar. Jag är till exempel måttligt imponerad av Atea som IT-leverantör och företag, men de arbetar i svåra nischer och Atea är uppenbarligen skickligt på att vinna sina upphandlingar.

I Formpipe Softwares fall är min gissning (utan starkt stöd) att upphandlingen kommer att fördröjas rejält men att den förr eller senare tillfaller Formpipe. Antingen via överklagan eller att Stockholms Stad gör om upphandlingen på grund av pris, avsaknad av en acceptabel lösning eller bristande konkurrens. Det här kostar pengar för skattebetalarna och fördröjer uppgraderingen men på ett eller annat sätt tror jag att Stockholms stad får den leverantör de önskar, tillslut.

Tillägg och slutrapport

Som ett resultat av att Förvaltningsrättens beslut valde Stockholms Stad att dra tillbaka sin upphandling och göra den på nytt. I praktiken innebär det att Stockholm Stad tog bort den teknikalitet som Lemontree hade åberopat och genomförde samma upphandling igen med resultatet att Formpipe Software vann den nya upphandlingen (pressmeddelande).

Totalt blev det nya avtalet 2 Mkr dyrare och införandet av systemet fördröjdes med minst ett och ett halvt år. Däremot vann samma leverantör och skattebetalarna får stå för kostnader i samband med domstolsförfarande och den förlorade produktivitetsökning som fördröjningen medfört.

Snabbanalys Paradox Interactive

Paradox Interactive är troligtvis den datorspelstillverkare som jag tycker mest om. De är professionella, har en trevlig attityd mot sina kunder och tillverkar fantastiska spel för den som gillar att nörda in sig. På det stora hela skulle jag säga att jag har ungefär samma positiva uppfattning om dem som om Avanza och precis som när Långsiktig Investering analyserade Avanza (länk) är det värderingen som som avskräcker mig. I princip räcker det med att klippa och klistra in min summering av Avanza från Långsiktig Investerings analys för att beskriva min känsla för Paradox Interactives börsintroduktion:

Man är ett fantastiskt bolag som dessutom har en stark aktiemarknad i ryggen och handlas till en värdering där man räknar med att dessa positiva förutsättningar ska fortsätta.

Värderingarna i tabellen nedanför är hämtade från Spiltan och tidigare affärstransaktioner via Nyemissioner.se (länk). Viktigt att notera är att IPO priset (3,5 miljarder) är 1 miljard kronor högre än Spiltans bokförda värde 2015. För IPO:n bör man därför om man värderar Paradox på resultatet 2015 räkna med P/S 5,8 och P/E 18,5. Jämför man med Mojan är värderingen alltså högre räknat på P/E (Mojang 9,7) men lägre räknat på P/S (7,9) som jag tittade på i samband med min analys av Activisions förvärv av King Digital (länk).

	2013	2014	2015	Q1*4
Omsättning	202	186	606	373,2
Vinst	27	34	189	77,6
Vinstmarginal	13,4%	18,3%	31,2%	20,8%
Värdering		500	2500	3500
P/S		2,7	4,1	9,4
P/E		14,7	13,2	45,1

Att räkna med fyra gånger det första kvartalet är antagligen ganska missvisande eftersom det första kvartalet 2015 stod för en tredjedel av intäkterna. Det här var ett resultat av den stora succén Cities: Skylines som släpptes då. Stellaris som släpptes nyligen kan säkert också bli en stor framgång men Cities Skylines är Paradox Interactives största framgång någonsin och vi får se om Stellaris kommer upp i samma nivå.

Jag tycker verkligen om Paradox Interactive som bolag och var tidigare sugen på att köpa aktier i Spiltan för en investering. Att äga Paradox via Spiltan till den värdering som gällde då hade varit en fantastisk affär men dagens värdering prisar in alldeles för mycket för min smak i en väldigt volatil bransch som är både mogen och har tappat i tillväxt till förmån för mobila plattformar.

Mer läsning:
Personporträtt av Paradox Interactives grundare
Min analys av Activisions förvärv av King som innehåller en del matnyttigt om branschen
Daniel Investerar har kommit fram till samma slutsats som mig

Investeringstankar från Sydafrika

Efter en fantastisk vecka i Sydafrika har jag haft tillfälle att fundera på både stort och smått i det Sydafrikanska samhällsbygget. Eftersom mikroekonomi och makroekonomi är två väldigt skilda områden tänkte jag dela upp det hela i två inlägg där jag i inlägg nummer ett fokuserar på Gustavs favoritbolag och i det följande inlägget fokuserar mer på politik och makroekonomi.

Famous Brands finns överallt

Länk till Gustavs analys av bolaget.

Jag fick äntligen chansen att prova Steers och tyvärr var Steers Sydafrika inte riktigt vad jag hade hoppats på. Själva köttfärsbiffen var precis lika god som Gustav beskrev den (länk) men brödet var ogrillat och pommes friten är vad Sydafrikanerna själva kallar ”soggy fries” vilket som namnet antyder är ganska slemmigt och inte alls en krispig upplevelse som vi föredrar i Sverige. Det var inte en dålig hamburgare men antingen är Gustav mindre petig än mig eller också är Steers i Storbritannien anpassat för en mer västerländsk smak (min spanske kollega älskade förövrigt pommes friten).

Hamburgare från Steers

Någonting som däremot är mer positivt är att jag under den här resan fick en bättre inblick i Famous Brands affärsmodell. Jag jämförde tidigare Famous Brands med Max och förvånades över att Famous Brands med 2500 restauranger hade en omsättning i nivå med Max som driver ca 100 restauranger. Det här beror på att Max äger sina restauranger medan Famous Brands är ett utpräglat franchiseföretag. Köper man ett mål för 70 kr på Max innebär det att hela intäkten räknas in i omsättningen. Med en franchisemodell blir omsättningen lägre eftersom franchisetagaren driver ett eget företag som bokför intäkten och sedan betalar en ersättning för varumärke, service och produkter till Famous Brands. Famous Brands verkar i stor utsträckning samarbeta med andra aktörer och franchiseägarna verkar ofta vara kopplade till exempelvis bensinstationer.

Det här innebär att Famous Brands snabbt har kunnat etablera sig över hela Sydafrikas yta. Räknat på omsättning och resultat är man just nu ungefär jämstort med Max här i Sverige. Räknat i antal restauranger är Famous Brands däremot rejält mycket större med över 2500 försäljningsställen i Sydafrika, övriga Afrika och Storbritannien. Av dessa utgörs ca 1500 av snabbmatsrestauranger i Sydafrika medan övriga försäljningsställen antingen ligger utomlands eller är inriktade mot casual dining eller caféverksamhet. Räknar man bara på snabbmatsdelen blir det tydligt hur djupt Famous Brands har penetrerat marknaden i Sydafrika. Totalt har man ungefär en snabbmatsrestaurang per 35 000 invånare vilket är en högre täthet än både Max (1 på 90 000) och McDonalds (1 per 41 000) i Sverige.

I dagsläget tror jag även att Famous Brands fokus på inrättningar som delar utrymme med andra serviceföretag kan innebära en konkurrensfördel. Tillgreppsbrott är mycket vanliga i Sydafrika och människor söker sig till platser där man vet att andra hederliga människor rör sig. Det här innebär att utefter motorvägarna fungerar bensinstationer ofta som trygga öar med vakter. Ska man upprätta en restaurang bör det alltså göras direkt i anslutning till en bensinmack eller ännu hellre i samma byggnad. Famous Brands är specialiserat på den här typen av inrättningar och så länge man kan dominera den här marknaden har man en stor konkurrensfördel. Samtidigt finns det självklart andra riskfaktorer som gör mig lite försiktig med en investering. Sedan toppen i julas har priset för Famous Brands sjunkit med 20 % vilket är kopplat till osäkerheten kring den lokala ekonomin och inkompetent politiskt ledarskap. Men förutom det makroekonomiska läget finns det även tecken på att konkurrensen om franchisetagare hårdnar då internationella kedjor som satsar i Sydafrika trots den tuffa ekonomin (länk). Den viktigaste parametern förutom omsättningen är därför antagligen att hålla koll på Moneyweb.co.za så att inte Famous Brands tappar franchisetagare eller försäljningsställen till konkurrenter.

	Mkt Cap (BZAR)	P/S	P/B	P/E	Direktavkastning	Utv 1 år
Famous Brands	11,3	3,3	7,9	22,9	3,4%	-6,7%

Är Shoprite verkligen den bästa affären i Sydafrika?

Gustavs analys av Shoprite (länk) och min analys av detaljhandelsbolag där Shoprite ingick (länk).

Jag har varit sugen på att besöka en Shoprite men bolagets profil som lågpriskedja har inneburit att jag endast sett butikerna passera utanför bilrutan. Den stora lyxkedjan i Sydafrika är Woolworths (som Gustav skrivit om här) och medelklassens förstahandsval verkar vara Pick 'n Pay där även jag handlat under mina resor. Ser man till utvecklingen i Sydafrika verkar man följa samma utveckling som i Storbritannien där stora köplador tappar i försäljning till förmån för med mindre ”convenience stores”. De kedjor som hanterar den här utvecklingen bäst just nu verkar vara privatäga Food Lovers’, Pick n Pay och Woolworths som även etablerat verksamhet i samarbete med bensinstationer (länk). Sydafrikanska bensinstationer kan ofta ha stora biytor och konceptet verkar fungera bättre än de ICA Express som tidigare fanns på Statoils bensinstationer. Vilket även passar ihop med min bild av bensinstationer som ”trygga öar” där människor sköter sina affärer.

Shoprite en bit utanför centrum i Kapstaden.

Shoprite ligger efter i den här utvecklingen och är knappast det mest attraktiva varumärket för ett samarbete. Intressant är även att det ser ut som att Famous Brands kommer att ge sig in i branschen då man har en stark infrastruktur för livsmedelshantering och nu kommer att etablera 50 butiker hos Total där man i dagsläget redan har restauranger (länk).  

	Mkt Cap (BZAR)	P/S	P/B	P/E	Direktavkastning	Utv 1 år
Pick 'n Pay store	35,5	0,5	9,2	33,8	2,1%	30,9%
Shoprite	20,3	0,8	4,6	20,3	2,4%	-0,7%
Woolworths	91,3	1,6	5,7	21,5	3,3%	-4,0%

Discovery är väletablerat i Sydafrika

Gustavs första analys av bolaget (länk)

Med Europeiska mått mätt är Discovery Holdings en innovativ eller i värsta fall oetisk aktör där man är pionjärer inom ”health management” och telemetri. I Europa definierar vi nämligen ”rättvisa” som att alla betalar ungefär lika mycket vilket inneburit att EU-domstolen har kommit fram till att det är diskriminering att beakta det faktum att kvinnor lever längre än män men krockar sina bilar mer sällan (länk). Värderingarna i Sydafrika och andra delar av världen skiljer sig dock en hel del från detta och Discovery Holdings gör det möjligt för kunder att påverka sina försäkringspremier genom exempelvis träning och försiktig bilkörning.

Bilen vi färdades i, chauffören hade sina personförsäkringar i Discovery men inte fordonsförsäkringen.

Affärsmodellen är därför kontroversiell utifrån vårt perspektiv och jag hörde bland annat en europeisk bio-etiker gnälla över Discovery på en konferens om biobanker som jag deltog på i höstas. I Sydafrika är verksamheten däremot väletablerad och Discovery har ungefär samma status som Länsförsäkringar. Stort, tråkigt och opersonligt men ett bra alternativ för den som vill ha en prisvärd försäkring.

	Mkt Cap (BZAR)	P/S	P/B	P/E	Direktavkastning	Utv 1 år
Discovery LTD	76,5	2,0	2,8	19,7	1,5%	-6,2%

Hur trendigt är Truworths?

Gustavs analys (länk) och min första ”Lynchning” (länk)

H&M har sedan mitt förra butik öppnat sin andra butik i landet. Den första butiken öppnades i Johannesburg och butik nummer två öppnade i höstas i Kapstaden. Bolaget är ett ”fast retail” bolag precis som H&M och Zara men har majoriteten av både intäkter och utgifter i Sydafrikanska rand. Kvalitetsmässigt ser jag ingen större skillnad på Truworths och europeiska kedjor i samma bransch och med fallande valutor i råvarutunga tillväxtländer bör Truworths få en konkurrensfördel då en stor del av deras produktion ligger i Sydafrika.

Däremot noterade jag att Truworths saknar en butik Viktoria Wharf som är det trendiga nybyggda stadscentret för den mer välbeställda delen av befolkning. Efter att ha pratat med kollegor verkar det som att även om Truworths är populärt i stora delar av landet är det andra mer nischade bolag i koncernen som hör hemma i de lite finare galleriorna i Västra Kapprovinsen. Det här understryker ett problem som både jag och Gustav tagit upp, Truworths är beroende av konsumentkrediter till låginkomsttagare som redan har sanslöst höga skulder (länk).

	Mkt Cap (BZAR)	P/S	P/B	P/E	Direktavkastning	Utv 1 år
Truworths	44,9	4,0	5,8	15,8	3,4%	16,3%

Slutsats

I dagsläget tycker jag inte att tillväxtpotentialen i bolagen kompenserar för den stora politiska osäkerheten i regionen. Även om bolagen är välskötta och har goda förutsättningar för global expansion är de allihop beroende av den Sydafrikanska hemmamarknaden. Jag tror inte att Sydafrika står inför en total ekonomisk kollaps eftersom civilsamhället är så pass starkt att det kan hantera åratal med dåligt politiskt ledarskap. Men med höga värderingar och en valuta som under det senaste året har tappat 28 % mot kronan känns det inte rimligt att satsa i Sydafrikanska kvalitetsbolag. Det enda bolaget som lyckats kompensera valutaförlusterna under det senaste året är Pick ’n Pay som genomfört en oväntat snabb turn around där de anpassat sig till det ökade intresset för convenience stores.

Däremot tycker jag att både Famous Brands och Discovery förtjänar en plats på bevakningslistan. För mig personligen är förändringarna i Avanzas kapitalförsäkringsvillkor ingen större förlust eftersom jag inte har något huslån och därmed associerade kapitalförluster och bolagen har unika egenskaper som attraherar mig. Famous Brands har en bred portfölj av varumärken i en nisch som attraherar många människor när deras disponibla inkomst ökar. Dessutom har de en enorm logistikkedja för att försörja sina franchisetagare vilket gör att de kan göra mer logistikorienterade affärer såsom att upprätta matvarubutiker hos Total. För Discovery är det inte försäkringsverksamheten som i huvudsak attraherar mig utan deras internationella samarbeten där de förutom själva försäkringarna har byggt upp en infrastruktur för att följa upp och utvärdera kundernas risknivå. 

Jag har även tittat lite på hur produkter från Norden tas emot i Sydafrika. Att betala med kort går utmärkt i Kapstaden men hittills har inte West International (länk till analys) gjort något avtryck utan alla terminaler jag såg kom från Verifone. Några som däremot lyckats mycket bra med sin marknadsföring är Norska laxodlare som lyckats differentiera sig från Chilenska konkurrenter. På Pick 'n Pay framhöll man särskilt att laxen var norsk vilket indikerar att man i detaljhandeln dragit samma slutsatser som i USA gällande Chiles dåliga hantering av antibiotika och sjukdomar (länk). Någonting som däremot förvånade mig var att man även på the Roundhouse Restaurant som är den bästa restaurangen jag någonsin ätit på framhöll att den rökta laxen var norsk.