Har vi råd att inte investera?

En läsare vid namn Marcus frågade i en kommentar till ett tidigare inlägg om hur jag skulle göra om jag var i hans sits där 65-åriga föräldrar ville ha råd om hur de skulle investera en miljon kronor. Jag har som tumregel att aldrig ge några hypotetiska råd utan att bara beskriva hur jag själv agerar och tänker, sedan är det upp till den som lyssnar eller läser att bedöma om min åsikt är värd att beakta.

Däremot var läsaren Carolus mer tillmötesgående och tipsade om några klassiska utdelningsgiganter (där Marcus kunde investera en mindre del av kapitalet, se kommentar nedan). Personligen har jag alltid haft lite svårt för den här typen av investeringar men samtidigt är det intressant att testa andra perspektiv och försöka förstå varför beslut som för mig är ologiska kan vara fullkomligt logiska för andra. Högvärderade utdelningsgiganter är ett sådant område som jag helt enkelt undvikit då jag ser värderingsrisken som hög och avkastningspotentialen som låg.

Men det här ogillandet beror i grund och botten på att mina aktieinvesteringar fungerar som en hävstång där jag har ett grundsparande i likvida medel och där akteinvesteringarna fungerar som ett komplement i syfte att få råd med framtida investeringar. I många länder och särskilt i USA är det vanligt att man under sin yrkeskarriär bygger upp ett sparkapital där målet är att avkastningen ska fungera som huvudsaklig inkomstkälla när man går i pension. Man planerar alltså aldrig att likvidera sitt innehav utan målet är att utdelningarna ska finansiera det kommande pensionärslivet vilket innebär att en trygg direktavkastning är oerhört viktig. Medan risken för att aktiepriset ska gå upp eller ned är nästintill ointressant. Det här är så klart även ett av skälen till varför Dividend Aristrocrats (bolag som kontinuerligt ökar sin utdelning) är ett så populärt begrepp i USA medan vi i Sverige har en större acceptans för att bolagen reglerar utdelningarna efter sitt kapitalbehov.
 
Utdelningsgiganter eller utdelningsaristokrater är därför en viktig del av den amerikanska börsen även om bolagen har en kroniskt hög värdering är det tydligt att man behöver långt mindre sparkapital för att leva på aktier än på ränta. Även om direktavkastningen bara är dubbelt så hög som räntan ser vi nämligen att man på en 20-årsperiod får ut 3-4 ggr så mycket kapital även om tillväxten ligger på beskedliga nivåer kring 3-4 % per år. Att extrapolera tillväxt är alltid vanskligt men mindre dåligt på stora och stabila bolag som de Carolus föreslog vilket gör att vi kan få fram den här tabellen där avkastningen består i de samlade utdelningarna under perioden som ej återinvesterats.

(tillägg för att beskriva vad jag gjort då det var otydligt).
Direktavkastning: Dagens direktavkastning
Tillväxt 10 år snitt: Den historiska omsättningstillväxten 2005-2014.
Avkastning 20 år: Den sammanlagda utdelningen som erhålls om utdelningen växer i takt med den historiska omsättningstillväxten de kommande 20 åren.

	Direktavkastning	Tillväxt 10 år snitt	Avkastning, 20 år
H&M	2,9%	10,9%	204,6%
Procter & Gamble	3,3%	4,9%	113,5%
Johnson & Johnson	3,0%	4,6%	99,6%
Coca Cola	3,2%	7,7%	152,0%
Kimberley-Clark	3,2%	2,7%	85,9%
McDonalds	3,5%	3,7%	104,9%
Snitt	3,2%	5,8%	126,8%
1,4 % ränta	1,4%	0,0%	28,0%

Det finns självfallet stora hål i ett sådant här resonemang men är man i pensionsåldern och har turen att leva utan större kapitalbehov. Då kan det helt klart finnas en poäng med att bygga en stabil utdelningsportfölj och strunta i värderingsrisken då utdelningarna under resten av livet gör det möjligt att både äta kakan och ha den kvar.

Men samtidigt bör man komma ihåg att det sällan finns gratis luncher. Historiken hos den här typen av utdelningsgiganter är imponerande. Men Långsiktig Investering har på sin blogg visat att bland annat McDonalds och Coca Cola verkar välja att höja utdelningen med hänsyn till sin status som utdelningsaristokrat (ökat utdelningen minst 25 år i rad) snarare än i syfte att optimera kapitalallokeringen för aktieägarna.

Så även om utdelningsinvesteringar fortfarande är ett attraktivt alternativ till räntekonton så finns det fallgropar. Men jag tror att både jag själv och många andra är dåliga på att inse hur mycket kapital som delas ut över tiden från bolag som växer sakta men stabilt vilket rättfärdigar en värdering som jag rent intuitivt har svårt för. Just McDonalds och Coca Cola kan eventuellt ha problem men jag gjorde nog fel som sålde H&M på grund av högt P/E och när mina investeringsbehov förändras ska jag helt klart överväga både H&M och Johnson & Johnson eller för den delen kanske Novo Nordisk?.