Medinvesterare och motinvesterare, vad investerare säger om ett bolag

Snaljapen skrev ett utmärkt inlägg (länk) att hänvisa till om man i framtiden vill tacka nej till en investering. Att ödmjukt hävda att "det är inte dig det är fel på" är ett bra sätt att med minimal risk för konflikt komma undan och spara tid när någon hängiven entreprenör  vill ha externt kapital för att vertikalodla tomater med extra omega 3 från alger i vätgasuppvärmda växthus med batteridriven belysning från lokalproducerad vindkraft.

Jag började samtidigt konkretisera mina egna tankar på hur man som investerare bör värdera närvaron av tidiga investerare i ett bolag. Efter en IPO förlorar huvudägare i stor utsträckning kontrollen över vem som köper in sig i ett bolag men det är alltid intressant att se vilka investerare som dyker upp i ägarlistorna innan en IPO eller via andra affärer såsom uppköp, riktade nyemissioner och blockaffärer.

Som investerare kan vi dela upp det hela i fem typfall: Bra investerare i bra bolag, bra investerare i dåliga bolag, dåliga investerare i dåliga bolag och dåliga investerare i bra bolag. Sedan finns det en extra cirkel kring fyrfältaren med namnkunniga investerare som gör bort sig. Alla större affärsuppgörelser bygger på ett givande och tagande och att utvärdera vem som ger och tar vad är viktigt att ta med i heuristiken som investerare.

Bra investerare i bra bolag kan vara anmärkningsvärt lömska som investeringsobjekt. Under tidsperioder med börseufori kan "kvalitetsbolag" med relativt mediokra tillväxtutsikter få stjärnstatus på grund av vad som uppfattas vara en stabil affärsmodell och trovärdiga ägare. Det här vet även erfarna företagsbyggare och det är därför attraktivt att ta in kapital från förtroendeingivande investerare även om det sker till rabatt. Både investerarna och bolaget kan mycket väl leva upp till sitt rykte och ändå bli en dålig investering helt enkelt därför att man betalar för mycket för sin andel då man som börsinvesterare står sist i kön att få chansen att investera samtidigt som många investerare under perioden med börseufori betalar alldeles för mycket för "kvalitet" utan att ta hänsyn till tillväxtutsikter och utdelningskapacitet.

Dåliga investerare i dåliga bolag är nästan lika enkelt. Det få mänskliga brister som kostar lika mycket pengar som lottköparmentaliteten där man tänker sig att det är okej att göra tio dåliga affärer eftersom den elfte ger flera tusen procent i avkastning. Det kanske värsta med den här typen av investeringar är att det är skrämmande enkelt att skapa en trovärdig historia om hur ett olönsamt bolag ska bli lönsamt, samtidigt finns det även anmärkningsvärt många bolag som tack vare några lyckosamma investeringar ger dåliga affärsmodeller kredibilitet genom att investera i dem. Därför är det viktigt att inte slarva med hemläxan och tro att bara för att person X har gjort några lyckade investeringar så kommer bolag Y säkert att kunna exekvera på sin affärsplan.

Dåliga investerare i bra bolag är bland det viktigaste man ska akta sig för. Det är anmärkningsvärt hur vissa personer återkommande dyker upp i olika bolag som har otur i verksamheten. Det är inte alltid man som investerare kan bevisa att en storägare inte har rent mjöl i påsen, men investeringar är inte en rättegång och förtroende är någonting man förtjänar snarare än får på börsen. Sarsys-ASFT var en blogg/podfavorit 2019 och ett bra exempel på ett bolag där verksamheten verkade ha potential  men där jag helt enkelt inte förstod varför vissa personer gjorde affärer med varandra. Sedan gick det inte så bra och som jag förstår det var det någonting som branschinsiders kunde förutse även om det var svårt som investerare då branschen var så oerhört liten (länk till analys). Ett tydligare fall med faktiska oegentligheter är Oniva Onlinegroup där entreprenörerna involverade i verksamheten borde varit en varningsklocka även för investerare som inte riktigt var med på noterna i årsredovisningen. Viktigt att komma ihåg är även att dåliga investerarare kan vara smarta investerare. Har man som bolagsledningarna i Awardit eller Axkid valt att manövrera ut sina aktieägare bryter man inte nödvändigtvis mot lagen men som investerare får man skylla sig själv om man ger dem förtroende i framtiden dår man får nedsidan i en investering men knappast uppsidan.

Utöver de här olika kombinationerna har vi fallen där namnkunniga investerare gör bort sig. Det är en situation som alla kan hamna i och det enda sättet att med säkerhet skydda sig är att inte bli namnkunnig. Det grundläggande problemet är att det som människa är oerhört svårt att veta när vi klivit utanför våra egna kompetensområden, som investerare/företagsledare blir det dessutom extra svårt eftersom man mycket väl kan vara expert inom ett område av relevans för ett bolag men undervärdera eller felvärdera andra faktorer i verksamheten. Ett klassiskt exempel på det här är när ledningspersoner från storbolag växlar över och ska bli affärsänglar eller företagsledare för småbolag. I Uppsala utvecklades det här till ett erkänt fenomen under 00-talet då man kunde ser hur chefter från gamla Pharmarcia helt enkelt inte var tillräckligt detaljorienterade och kostnadsmedvetna för att driva mindre verksamheter. Det mest extrema exemplet inom området är Theranos som var ett rent bluffbolag inom molekylärbiologi och diagnostik men lyckades rekrytera den högprofilerade juristen David Boies, en föredetta generaldirektör för Amerikanska smiddskyddsmyndigheten (CDC), en fd VD på Wells Fargo, Jim Mattis som senare blev försvarsminister för Trump och en vicepresident på Amgen då ingen av dem verkar ha kunnat tänka sig att de behövde sätta sig in i om tekniken som Theranos byggde på var en bluff.

Den mest anpassningsbara investeraren överlever i längden, om vikten av att förnya sig själv

När jag vill vara riktigt jobbig på jobbet brukar jag ta upp vad jag kallar för "N = 1 problemet". Problemet består i att vi bara har en verklighet som vi lever i och det innebär att om vi gör en storskalig samhällsstudie kan vi aldrig uppnå en studiestorlek på mer än en observation. Rent praktiskt kan man hantera problemet genom att anta att flera olika platser eller tidsperioder är av varandra oberoende och att vi därigenom kan beräkna statistisk signifikans i en studie. Men det innebär att vi samtidigt får göra en hel del antaganden och det finns även en stor risk att förändringar i kunskap, samhällsanda eller andra faktorer gör det svårt att generalisera resultatet från en studieperiod till nya händelser.

Finansmarknaderna är kanske ett av de elakaste exemplen på "N = 1 problemet". Eftersom finansmarknaden är global kan vi inte anta att olika börser är oberende av varandra och vår samlade kunskap om världen förändras fortare än vi som enskilda investerare eller forskare kan ta del av den. Vi kan i efterhand ofta se att vissa trender är återkommande men när vi befinner oss mitt i en händelse är det ofta mycket svårt att se vilka tidigare erfarenheter som är relevanta. Det här gör det även mycket svårt att som investerare utvärdera sig själv och identifiera när man befinner sig i ett läge där tidigare strategier ej längre är applicerbara på nuläget.

En teori som jag har är därför att för en ambitiös och läsvillige investeraren* är det inte början av investerarkarriären som är den farligaste, utan de stora misstagen sker några år in i investerarkarriären. I början av resan som investerare är det naturligt att söka efter investeringsstrategier som fungerar och att bygga upp en investeringsprocess som passar både för en själv och den valda strategin. Den erfarenheten är värdefull men väldigt begränsad till den tidsperiod som man exponerat sig för börsen och är därför en dålig förberedelse för andra investeringslägen (d.v.s när N = 2 eller mer). När det ekonomiska läget därefter förändras hamnar man i ett mycket farligt läge då man har erfarenhet av en fungerande investeringsstrategi men saknar erfarenhet av att justera den eller ens notera att förutsättningarna för investerandet har förändrats.

Jag tror att den här typen av läge inträffade för mig omkring 2016 då jag tyckte det började bli väldigt dyrt på börsen. Den tid som fostrade mig som investerare var perioden 2010-2015 och jämfört med idag präglades tidsandan av ett fokus på nedgångar och det faktum att man alltid måste ta höjd för kommande kriser. Det var i början på aktiebloggarnas storlekstid och jag tror många nya investerare skulle tjäna mycket på att läsa gamla bolagsanalyser och inlägg om investeringsfilosofi  på bloggar såsom 40 % 20 år, Lundaluppen, Christoffer Stockman och Fundamentalanalysbloggen. Jämfört med nuläget var tidsandan långt mer konservativ där värderingar i analyser dominerades av bakåtblickande snittvinster som inkluderade finanskrisen och en försiktig hållning till extrapolering av framtida vinster.

Det kanske värsta magplasket som ger en bra bild av min syn på aktieinvesteringar vid tidpunkten är sammanfattningen av en analys av CellaVision som jag gjorde 10 juli 2014 då aktien handlades till P/E 22,5 och aktiekursen 23,6 kr (nuvarande värdering P/E 80 och aktiekursen 304 kr).

Däremot innebär nuvarande pris att flera år av tillväxt redan prisats in i aktien vilket får mig att avstå på grund av teknikrisken i CellaVisions verksamhet. Flaskhalsen vid digital mikroskopering är upplösningen och färgåtergivningen i den digitala bildsensor som tar fotona. CellaVision dominerar sin nisch men de är beroende av en extern leverantör av bildsensorer för att producera sina instrument. Vid ett tekniksprång finns det därför en signifikant risk att en konkurrent snabbare kan leverera en produkt med en sådan upplösning att de med automatiserad bildanalys även kan differentiera de celltyper som i dagsläget kräver en erfaren analytiker och ett analogt mikroskop vilket innebär stora kostnadsbesparingar för kunderna.

Jag blir inte ett dugg förvånad om CellaVision köps ut från börsen innan kursen fallit ned till för mig godtagbara nivåer (~P/E 16 och ett utdelningsbart kassaflöde omkring 4 %), men min strategi bygger på att vara tålmodig och om jag inte kan köpa CellaVision kommer förr eller senare andra företag bli billiga nog att investera i.

Läser man i kommentatrsfältet har redan nästa, lite mer optimistiska investerare börjat ta plats med en mer framåtblickande och mindre riskorienterad syn på aktier. När  jag sitter och skriver det här 2020 svider det rätt rejält att läsa om min syn på CellaVision men en av fördelarna med en sån här blogg är att jag alltid kan gå tillbaka och återuppleva gamla tankar och resonemang och särskilt tankarna om värdering och svårigheterna med att prissätta bolag är intressanta då de de utgör en både ett tidsdokument och en bra bas för att utveckla min syn på investeringar.

Rent praktiskt innebär diskrepansen mellan min syn på investeringar och det förändrade marknadsklimatet att jag 2014-2016 konkurrerades ut ifrån de mer attraktiva tillväxtbolagen då mer optimistiska investerare var villiga att betala mina säljkurser och därefter dragit nytta av både tillväxt och fortsatt multipelexpansion för att göra stora vinster i bolag såsom CellaVision, Vitec, G5 Entertainment och Boule Diagnostics medan jag försökte hålla kvar i min mer priskänsliga investeringsstrategi. I vissa fall gick det mycket bra då jag bland annat pivoterade till investeringar i norska bolag med investeringar i bolag som Atea, Byggma och Data Respons (inlägg) men jag gjorde även bort mig genom att investera i bolag såsom Vardia, RenoNorden och Pandora vilka alla hade vissa trevliga egenskaper men där den synbart låga värderingen kom med kritiska brister (mina utvärderingar av investeringarna i Vardia och RenoNorden ger en god inblick i två av de misstagen). Sammantaget innebar detta att utvecklingen 2016 slog ett mycket stort hål i min totala portföljavkastning.

År	Aktieingenjören	All-Share Cap GI	Avanza Zero	Didner & Gerge småbolag	D&G Small & Microcap	D&G US Small & Microcap
2013	34,8%	28,1%	24,5%	41,9%
2014	13,1%	15,9%	13,9%	18,5%
2015	20,1%	10,6%	2,2%	29,9%
2016	-7,8%	9,5%	9,3%	14,0%
2017	9,5%	9,5%	7,6%	9,9%
2018	-2,5%	-6,2%	-7,7%	-7,2%
2019	31,6%	36,1%	30,6%	31,1%	20,3 %	30,1 %

Det här syns även tydligt i den totala portföljavkastningen över tid där min totalavkastning sedan jag började investera i aktier varit klart sämre än index men där jag de senaste tre åren presterat bra. Avanzas portföljavkastning i procent blir lite svårläst eftersom den räknar i procent av kapital på kontona och mina aktiekonton är både större i absolut värde och har en högre andel investerat kapital på senare år. Så för enskilda år är det bättre att titta i tabellen ovan än diagrammen nedanför.

I naturen är det inte den starkaste som överlever utan den bäst anpassade. Men för att vara välanpassad i ett land där årstiderna växlar krävs det att ett enskilt djur kan använda flera olika strategier för sin fortlevnad beroende på årstid, väder och födotillgång. Detsamma bör gälla för investerare och tyvärr har vi en tendens att titta på framgångsrika investerare och identifiera dem med enskilda strategier som de använde då de varit som mest framgångsrika eller själva valt att lyfta fram. Benjamin Graham har exempelvis blivit stilbildande för den defensiva investeraren trots att han använde arketypen som en förebild för bokens läsare snarare än en heltäckande beskrivning av sina egna investeringsstrategier. På samma sätt har Warren Buffet i stor utsträckning associerats med de strategier han använde för att klara sig igenom både IT-bubblan och finanskrisen med god avkastning snarare än sina tidigare investeringar med mer extrem avkastning.

För mig är det nu cirka tio år sedan jag öppnade mitt Avanzakonto vilket får ses som startpunkten på mitt systematiska aktieinvesterande Mitt mål är att fortsätta investera i 40 år till och med det målet kommer jag att behöva omvärdera och revidera mina prioriteringar flera gånger för att hantera kriser, mer defensiva tider efter en kris och perioder av omfattande marknadsoptimism. För att lyckas med det tror jag att det är nödvändigt att ha ett bredare perspektiv än att bara optimera en strategi utan snarare kanske se det som en familj med närbesläktade strategier och principer. Om man hårddrar det hela finns det två sätt att få en hög avkastning på sina investeringar.

1. Genom att köpa tillgångar under det diskonterade nuvärdet på alla framtida intäkter.
2. Genom att någon annan betalar för mycket för tillgången när du säljer den.

Som värdeinvesterare är målet att göra det förstnämnda men det blir nog det sistnämnda mer ofta än man riktigt vill erkänna. När börsen går bra kommer många investerare ha blivit vinnare inte bara på resultattillväxt utan även multipelexpansion och då är det naturligt att de heta strategierna är anpassade efter detta. Förr eller senare kommer det däremot motgångar och då kan det smälla hårt vilket mitt räkneexempel med ett bolag vars tillväxt först faller från 30 % till 10 % och sedan 0 % visar (länk).

Poängen med det här inlägget är inte att uppmuntra någon annan att ändra sin investeringsstrategi. Utan det jag vill visa på är att man som investerare måste ha en mental beredskap för att tiderna förändras därför att det gör de alltid. I mitt fall fokuserade jag på nedsidan vilket innebar att jag inte vågade extrapolera framtida tillväxt och därigenom underskattade de framtida kassaflödena. Min gissning är att vi i nästa kris kommer att dra slutsatsen att investerare extrapolerar tillväxt för långt fram och undervärderar risken för hack i kurvan vilket kommer att driva pendeln tillbaka åt det andra hållet. Även om det blir den övergripande slutsatsen kommer vi vid det tillfället ha väldigt många olika utfall i praktiken. För ett bolag som CellaVision kan t.ex. investeringar med skyhöga P/E-tal 2015-202X även ha haft en god totalavkastning efter krisen 202Y helt enkelt eftersom tillväxten mer än väl kompenserar för en framtida nedgång. Marknaden pendlar i slutändan alltid mellan överdriven pessimism och optimism vilket påverkar hur vi approximerar nuvärdet på ett bolags framtida kassaflöden och det påverkar i sin tur vilka strategier som är gångbara vid ett givet tillfälle. Enskilda bolag kan vara över, under eller korrekt värderade men som enskilda investerare vet vi inte hur fördelningen av dessa ser ut vid ett givet tillfälle och förändringar i värdering handlar ofta mer om skiften i marknadssentiment än om det slutgiltiga värdet. Däremot fungerar det diskonterande nuvärdet som en teoretisk riktpunkt som värderingar kan närma sig både från under och övervärderingar. Att kunna identifiera när ens egna strategier är ur fas med marknaden är därför bland det viktigaste och det svåraste som en investerare kan göra.

*med läsvillig menar jag här djupare litteratur och inte haussiga facebookinlägg eller Kavastus kurser.

Vilken risk får jag betalt för i mina innehav?

Alla investeringar handlar i grund och botten om risktagande. Statsobligationer i välskötta stater ses i allmänhet som den säkraste formen av värdepapper och ger därför lägst avkastning. Andra investeringar som ger en avkastning utöver det kan därefter ses som ett byte där du som investerare accepterar en högre risk för att förlora pengar i utbyte mot en förväntat högre avkastning. I en helt effektiv marknad skulle man till och med kunna tänka sig att om man investerar i 1000 olika värdepapper skulle den totala avkastningen alltid bli ungefär densamma då antalet konkurser/kollapser i de (riskfyllda) högavkastande värdepapprena skulle gå på ett ut med den lägre avkastningen i säkra värdepapper. I praktiken är det inte så enkelt och jag har skrivit en hel del om min syn på praktisk prissättning av värdepapper (sparkonto, räntebevis och preferensaktier, preferensaktier i olika typer av bolag och generell aktievärdering). Men kontentan är att bolag som är trygga och stabila kommer att ha ett högre pris vilket i praktiken innebär att man i många fall byter operativ risk mot en värderingsrisk om man köper trygga stabila bolag till en hög värdering.

När jag läste Gustavs inlägg om hans nya checklista (länk) var min omedelbara reaktion Om bolaget uppfyller alla kriterier, varför är då inte värderingen skyhög?. Sedan började jag fundera på vilka risker jag som investerare "får betalt för" när jag väljer att investera i bolag som jag tycker framstår som väldigt attraktivt värderade. En affär har alltid en säljare och många potentiella köpare och när jag köper en aktie innebär det i praktiken att ingen aning just då ville köpa aktien till det pris jag var villig att betala och en rimlig fråga blir därför Vilka risker är jag villiga att acceptera som pressar ned aktiepriset till en nivå där jag köper och ingen annan gör det?. 

1. Hög värdering

Att förutspå framtiden är svårt. Därför är det naturligt att många investerare drar sig för att köpa aktier där man måste räkna med flera år av tillväxt innan värderingen på ett bolag blir mer neutral. En ironisk bieffekt av det här är att det ofta är lättare för ett bolag utan lönsamhet att sticka iväg mot skyarna än att detsamma händer i ett litet vinstdrivande tillväxtbolag där P/E-talet tydligt signalerar en hög värdering. Jag är tydligt formad av att jag började investera i efterdyningarna av finanskrisen 2008-2009 och har därför alltid burit med mig av en mentalitet av att "inget träd växer till himlen"och därför haft en aversion mot aktier där P/E-talet för kommande års vinst kryper iväg över 30. Jag kommer nog aldrig att helt släppa den synen men i exempelvis Riwi där tillväxten ligger på 50-100 % per år och målet är 30 MCAD i omsättning 2024 har jag börjat acceptera att P/E 40 på årets vinst ganska snabbt kryper ner mot en rimlig värdering förutsatt att målen uppfylls.

2. Mindre bolag

Efter finanskrisen var småbolagsrabatten påtaglig och bolag som Cellavision och Vitec handlades på under P/E 15. Sedan dess har det hänt mycket och i Sverige har småbolagsrabatten för tillväxtbolag försvunnit helt för småbolag med hög kvalitet vilket märks i exempelvis Cellavision och Vitec. I dagsläget tycker jag där att det är fel i att tala om småbolagsrabatt på många marknader utan snarare handlar det för tillväxtbolag om en likviditetsrabatt där slagigheten i illikvida bolags aktiekurs skapar tidvist utrymme för viss rabatt.

Däremot tycker jag ofta att småbolag straffas hårdare när de uppvisar enskilda svagheter vilket märkts nu under Covid-19 och inför sommaren kommer jag att hålla noggrann koll på potentiella köpkandidater. Kombinationen av lägre aktivitet på sommaren och den ekonomiska oro som bör komma när den ekonomiska utvecklingen kommer i fokus kan troligen skapa en del intressanta lägen.

3. Hög skuldsättning

När räntorna är låga lönar det sig att dra på sig stora lån vilket kan vara en fantastiskt strategi om man kan omvandla lånen till framtida intäkter. Kopparbergs Bryggeri är kanske det mest spektakulära exemplet under 10-talet då man gick från att vara ett lovande men skakigt tillväxtbolag som ratades på aktiebloggar för sin svaga balansräkning (länk) till att numera vara ett stabilt men lite tråkigt bolag med över 10 ggr högre värdering. 

4. Låg tillväxt

Ett genomgående tema på årets Planet MicroCap konferens (länk) har varit värdeinvesterarnas kris. Sedan finanskrisen har investeringar med fokus på tillväxt varit den stora vinnaren medan andra fokusområden har gått sämre. Personligen har jag aldrig varit attraherad av bolag som har en stark men improduktiv balansräkning, kassaflödesmaskiner som kan dela ut en stor del av vinsten och därigenom får en hög direktavkastning är däremot väldigt intressanta utifrån min ursprungliga strategi (länk) och även fungerat bra i bolag som Atea och Data Respons när marknaden insett att 10 % direktavkastning helt enkelt inte är rimligt för bolag som växer fortare än BNP.

5. Motvind i megatrender eller mogen marknad

Det är lätt att fokusera på de branscher man tror på, men för en skicklig företagsledning finns det mycket att hämta även på marknader där konkurrenterna befinner sig i stagnation eller där branschen som helhet fokuserar på att maximera avkastningen på åldrande kassakor. Swedish Matchs aktiekurs har exempelvis ökat 259 % de senaste tio åren vilket är svårt att tänka sig med tanke på hur rökvanorna utvecklas i stora delen av västvärlden.

6. En hög eller låg marknadsandel

Hög marknadsandel är ett tecken på kvalitet men för en marknadsledare är det samtidigt svårare att försvara sina intäkter om marknaden som helhet viker. Därför undviker jag helst bolag som Adapteo (modulhustillverkare) där man är ledande på en marknad men ändå saknar kontroll över intäkterna. I den andra änden av skalan har vi bolag som Axkid som på sju år har ökat omsättningen från 11 miljoner kronor till 107 miljoner kronor men fortfarande inte kan anses vara mer än en nischspelare för bilbarnstolar och måste konkurrera med bolag som har mångdubbelt högre omsättning.

7. Stenhård konkurrens utan vallgravar

En ekonomisk vallgrav innebär att ett bolag har en uthållig barriär som ger bolaget en uthållig fördel gentemot konkurrenter. Många investerare värderar vallgravar väldigt högt medan jag oftast brukar oroa mig för att bolaget i tysthet ska ruttna innanför sin vallgrav vilket som extern investerare brukar vara svårt att upptäcka innan det smäller till då företagets kärnmarknad antingen kollapsar eller en ny aktör hittar en väg runt vallgraven.

8. Cykliska bolag

I Sverige har vi haft en operativ medvind så länge att jag tycker det är svårt att bedöma vad som verkligen är cykliskt eller ocykliskt. Eftersom jag inte brukar investera i verkstadsbolag är det även område som jag sällan tänker på men i fallet med t.ex. Nilörn har ett stort skäl till att jag aldrig investerat i bolaget varit att de under flera år överträffat sina tillväxtmål som är satta per konjunkturcykel utan att revidera upp dem. Så jag har tolkat det som att de räknat med en rejäl smäll den dagen konjunkturen viker nedåt. Att jag sålde i Ework är så klart även det kopplat till konjunkturen och atttyckte Covid-19 satte fingret på strukturella svagheter som jag tror på sikt kommer kräva åtgärder som stoppar dolda anställningar via konsultuppdrag vilket fungerat bra i högkonjunktur men straffar sig nu. Huruvida den prediktionen kommer att bli korrekt eller inte ska bli intressant att se.

9. Bolag som är "onda" eller bedriver samhällsskadlig verksamhet

En god tumregel är att aldrig lita på någon som lägger stor tid och kraft på att prata om sin egen eller andras etik & moral. Men verksamhet som kan vara samhällskadlig eller uppfattas som oetisk har alltid en större politisk risk vilket vi ser med exempelvis Enlabs och regleringen av spelsektorn i Sverige.

10. Insynsägande och ledning utan prickar

Ledningen ska sitta i samma båt som dig själv och agera i aktieägarnas intressen. Av alla riskerna som jag tar upp i det här inlägget skulle jag säga att det här är den risk som jag är minst villig att kompromissa med. Däremot har jag noterat att det finns stora kulturella skillnader i vad som anses vara en lämplig ledning. I Sverige tycker vi om starka ägarfamiljer och entreprenörsdrivna bolag medan motsvarande ägande i USA ofta kan ses som en risk vilket syntes tydligt i Ubiquiti där Robert Pera har varit fantastiskt framgångsrik men ofta kritiserad.

11. Exotisk eller okänd marknad

Som aktieägare är det alltid lättare att ha kunskap om bolag där det finns ett naturligt informationsflöde. Stora svenska bolag skrivs det mycket om i svenska tidningar medan motsvarande information från andra länder är klart svårare att samla in. Jag är till exempel mycket förtjust i Baltikum men hade inte räknat med att Enlabs omedelbart efter att jag köpt mina aktier skulle få onlinecasino i Lettland nedstängt. Mitt intryck när jag var där för några år sedan var snarare att man i de baltiska staterna har en lite mer hård syn på eget ansvar och att regleringen varit ägnad åt att ge konsumenter korrekt information och även generera intäkter åt staten.

12. Svag historik

"Turn arounds seldom turn" är ett klassiskt Buffet-citat. Jag instämmer i citatet men i en tid där screeners är standardverktyg blir bolag som har tydliga kvantitativa svagheter  en naturlig källa till investeringsmöjligheter. Den stora utmaningen är bara hitta bolagen där det finns tydliga indikationer på att framtiden är mer lovande än historiken. Styckningar, uppköp eller verksamheter där ett växande affärsområde döljs av äldre och större affärsområden kan alla bidra till en på ytan svag historik är de områden jag oftast söker. 

13. Omogen teknik eller obekräftad affärsmodell

Antalet bolag som har en omogen eller obekräftad teknik är enormt och den långsiktiga avkastningen på de flesta är urusel. Men då och då dyker det upp bolag där teknik och marknad verkligen klickar. Frågan är bara när man ska plocka upp bolaget. Just nu har jag två innovationsbolag i portföljen som jag plockat upp i helt olika faser. Plejd är ett fantastiskt svenskt teknikbolag där aktiemarknaden plockade upp potentialen 2017-2018 och sedan har det tagit ett tag för bolaget att växa in i värderingen vilket tillslut har fått mig att trycka på köpknappen. 

Riwi är mitt andra innehav och där handlar investeringen om en kombination av klassisk Lynchning där jag haft turen att ha lite erfarenhet av marknadsanalys och kunde konstatera att Riwis metodik löser flera problem på undersökningsmarknaden. I kombination med att man faktiskt haft flera kvartal med lönsamhet (efter vissa justeringar) och en affärsmodell med förutsägbara affärsintäkter kunde jag göra min investering innan marknaden hade snappat upp omställningen till lönsamhet vilket drivit upp värderingen från eP/E 15 till eP/E 40 för 2020 enligt min grova bedömning. 

14. Beroende av en enskild kund

Beroende av ett fåtal stora kunder är en klassisk varningsflagga och det gäller att veta vem som sitter på kontrollen i en kundrelation. Mitt lilla bevakningsbolag Aqua Biotechnology är ett riktigt bra exempel på när det går fel i en sån här relation och de har gått från att vara en liten kassaflödesmaskin med licensintäkter till vad jag tror blir en kommande konkurs då deras två kunder slitit dem i stycken med juridiska processer.

Vilka risker föredrar jag?

Rent generellt kan man säga att min strategi grundar sig på att jag vill förstå vad som gör ett bolag till den leverantör som kunderna väljer. Kan bolaget sedan kombinera det kunderbjudandet med en lönsam affärsmodell är i princip alla ovanstående risker utom ledningens trovärdighet sekundära. Det här märks även i portföljen där jag har åtminstone ett bolag med varje typ av risk som listas här ovanför.

Utifrån min självbild skulle jag gärna säga att "omogen teknik eller obekräftad affärsmodell" är den risk jag helst tar. I praktiken har  den marknaden däremot varit i princip stängd för mig de senaste åren då det funnits alldeles för många optimister på marknaden som drivit upp aktiekurserna långt innan jag varit övertygad. Corona-krisen har därför varit lite av en revanschperiod där jag kunnat investera i lite mer innovationsorienterade bolag. Annars har mina investeringar i mångt och mycket handlat om att det har funnits en eller två risker som varit väldigt konkreta och mina investeringar har i mångt och mycket byggt på att dessa varit överskattade eller att det funnits andra faktorer som kompenserar för dessa.

Viemed  är ett amerikanskt bolag som hamnade på Torontobörsen som spin off från en misslyckad roll up inom hemvård. Medicare är deras största kund och den kraftigt ökade kostnaden för ventilatorer har fått Medicare att vidta åtgärder mot Viemed vilket jag bedömde vara kontraproduktivt då hemvård är billigare än sjukhusvård. Coronakrisen har troligen varit spiken i kistan för Mediares motstånd inom området och kursen har dragit iväg rejält.

Riwi är ett extremt litet kanadensiskt bolag som marknadsför en ny teknik för marknadsundersökningar och få personer förstår tekniken.

Enlabs nätkasino i Baltikum är både exotiskt och i en kraftigt ifrågasatt bransch. Däremot har man mycket starka marknadspositioner och en fin historik.

Doro om 20 år kommer alla pensionärer att förstå hur en smart phone fungerar precis som alla dagens pensionärer kan hantera en videospelare.... Skämt åsido är man en liten aktör som på senare år har haft en otrolig förmåga att drabbas av nya spännande negativa engångshändelser under det första halvåret.

Insr försäkringsbolag som åkte på en rejäl smäll med bokföringen och nu äntligen verkar ha hittat modellen.

Gravity koreanskt mobilspelsföretag som inte visat upp någon större fingertoppskänsla i utvecklandet. Däremot har man ett starkt IP och verkar lära sig för varje ny iteration som släpps.

Pandora turn around som är världens största tillverkare av smycken under eget varumärke men som knappast har modetrenden med sig just nu. Har dessutom fokuserat mer på ett eget butiksnätverk vilket inte ligger rätt i tiden.

Avensia en liten IT-konsult med jämförelsevis hög värdering,

Aspire Global Israeliskt bolag som tillhandahåller nätcasino under andra bolags varumärke. Israeliska bolag har flera gånger kraschat på Londonbörsen och man bygger verksamheten på andra bolags varumärke medan den egna produkten i bästa fall är "good enough".

Plejd liten tillväxtraket med hög värdering och beroende av att folk installerar ny el för belysning.

Axkid troligen den minsta aktören på den mycket mogna marknaden för bilbarnstolar.

XLMedia israeliskt affiliatebolag för nätkasino och hemekonomi.

Aqua Biotechnology blev juridiskt slaktade av sina amerikanska kunder inom skönhetsprodukter.

Jag hade egentligen tänkt att dra mig tillbaka från nätkasino då jag helt enkelt inte tycker branschen är rolig att analysera vilket gör det svårt för mig att motivera mig när jag tittar på kundrelationerna. Däremot såg Enlabs helt enkelt för bra ut för att avstå när sektorn blivit långvarigt slaktad på börsen och sedan Covid-19 dök upp. Jag ser en viss risk för att nätkasino blir min motsvarighet till Buffet och flygbolag men jag ska försöka undvika fler investeringar i den sektorn nu. I övrigt kan jag konstatera att jag tar ungefär de risker jag är bekväm med även om rena turn arounds är en sektor som jag tycker fungerar sämre för mig än tillväxtorienterade bolag med olika risker som fångar aktiemarknadens uppmärksamhet.