Medinvesterare och motinvesterare, vad investerare säger om ett bolag

Snaljapen skrev ett utmärkt inlägg (länk) att hänvisa till om man i framtiden vill tacka nej till en investering. Att ödmjukt hävda att "det är inte dig det är fel på" är ett bra sätt att med minimal risk för konflikt komma undan och spara tid när någon hängiven entreprenör  vill ha externt kapital för att vertikalodla tomater med extra omega 3 från alger i vätgasuppvärmda växthus med batteridriven belysning från lokalproducerad vindkraft.

Jag började samtidigt konkretisera mina egna tankar på hur man som investerare bör värdera närvaron av tidiga investerare i ett bolag. Efter en IPO förlorar huvudägare i stor utsträckning kontrollen över vem som köper in sig i ett bolag men det är alltid intressant att se vilka investerare som dyker upp i ägarlistorna innan en IPO eller via andra affärer såsom uppköp, riktade nyemissioner och blockaffärer.

Som investerare kan vi dela upp det hela i fem typfall: Bra investerare i bra bolag, bra investerare i dåliga bolag, dåliga investerare i dåliga bolag och dåliga investerare i bra bolag. Sedan finns det en extra cirkel kring fyrfältaren med namnkunniga investerare som gör bort sig. Alla större affärsuppgörelser bygger på ett givande och tagande och att utvärdera vem som ger och tar vad är viktigt att ta med i heuristiken som investerare.

Bra investerare i bra bolag kan vara anmärkningsvärt lömska som investeringsobjekt. Under tidsperioder med börseufori kan "kvalitetsbolag" med relativt mediokra tillväxtutsikter få stjärnstatus på grund av vad som uppfattas vara en stabil affärsmodell och trovärdiga ägare. Det här vet även erfarna företagsbyggare och det är därför attraktivt att ta in kapital från förtroendeingivande investerare även om det sker till rabatt. Både investerarna och bolaget kan mycket väl leva upp till sitt rykte och ändå bli en dålig investering helt enkelt därför att man betalar för mycket för sin andel då man som börsinvesterare står sist i kön att få chansen att investera samtidigt som många investerare under perioden med börseufori betalar alldeles för mycket för "kvalitet" utan att ta hänsyn till tillväxtutsikter och utdelningskapacitet.

Dåliga investerare i dåliga bolag är nästan lika enkelt. Det få mänskliga brister som kostar lika mycket pengar som lottköparmentaliteten där man tänker sig att det är okej att göra tio dåliga affärer eftersom den elfte ger flera tusen procent i avkastning. Det kanske värsta med den här typen av investeringar är att det är skrämmande enkelt att skapa en trovärdig historia om hur ett olönsamt bolag ska bli lönsamt, samtidigt finns det även anmärkningsvärt många bolag som tack vare några lyckosamma investeringar ger dåliga affärsmodeller kredibilitet genom att investera i dem. Därför är det viktigt att inte slarva med hemläxan och tro att bara för att person X har gjort några lyckade investeringar så kommer bolag Y säkert att kunna exekvera på sin affärsplan.

Dåliga investerare i bra bolag är bland det viktigaste man ska akta sig för. Det är anmärkningsvärt hur vissa personer återkommande dyker upp i olika bolag som har otur i verksamheten. Det är inte alltid man som investerare kan bevisa att en storägare inte har rent mjöl i påsen, men investeringar är inte en rättegång och förtroende är någonting man förtjänar snarare än får på börsen. Sarsys-ASFT var en blogg/podfavorit 2019 och ett bra exempel på ett bolag där verksamheten verkade ha potential  men där jag helt enkelt inte förstod varför vissa personer gjorde affärer med varandra. Sedan gick det inte så bra och som jag förstår det var det någonting som branschinsiders kunde förutse även om det var svårt som investerare då branschen var så oerhört liten (länk till analys). Ett tydligare fall med faktiska oegentligheter är Oniva Onlinegroup där entreprenörerna involverade i verksamheten borde varit en varningsklocka även för investerare som inte riktigt var med på noterna i årsredovisningen. Viktigt att komma ihåg är även att dåliga investerarare kan vara smarta investerare. Har man som bolagsledningarna i Awardit eller Axkid valt att manövrera ut sina aktieägare bryter man inte nödvändigtvis mot lagen men som investerare får man skylla sig själv om man ger dem förtroende i framtiden dår man får nedsidan i en investering men knappast uppsidan.

Utöver de här olika kombinationerna har vi fallen där namnkunniga investerare gör bort sig. Det är en situation som alla kan hamna i och det enda sättet att med säkerhet skydda sig är att inte bli namnkunnig. Det grundläggande problemet är att det som människa är oerhört svårt att veta när vi klivit utanför våra egna kompetensområden, som investerare/företagsledare blir det dessutom extra svårt eftersom man mycket väl kan vara expert inom ett område av relevans för ett bolag men undervärdera eller felvärdera andra faktorer i verksamheten. Ett klassiskt exempel på det här är när ledningspersoner från storbolag växlar över och ska bli affärsänglar eller företagsledare för småbolag. I Uppsala utvecklades det här till ett erkänt fenomen under 00-talet då man kunde ser hur chefter från gamla Pharmarcia helt enkelt inte var tillräckligt detaljorienterade och kostnadsmedvetna för att driva mindre verksamheter. Det mest extrema exemplet inom området är Theranos som var ett rent bluffbolag inom molekylärbiologi och diagnostik men lyckades rekrytera den högprofilerade juristen David Boies, en föredetta generaldirektör för Amerikanska smiddskyddsmyndigheten (CDC), en fd VD på Wells Fargo, Jim Mattis som senare blev försvarsminister för Trump och en vicepresident på Amgen då ingen av dem verkar ha kunnat tänka sig att de behövde sätta sig in i om tekniken som Theranos byggde på var en bluff.