Det verkar som att jag hade rätt om Rysslands reträtt i Ukraina

I början av september skrev jag ett inlägg om att Putin ej längre verkar ha råd att kriga i Ukraina (länk till inlägget). Den ryska ekonomin är helt enkelt körd i botten och nästa steg för Putin och hans västerländska hejdukar skulle därför vara att få konfliktens lösning att framstå som en förhandlingsseger snarare än en rysk reträtt. Jag har följt upp den här förutsägelsen via livemap.com som bevakar kriget dag för dag syns det här tydligt och konflikten har nästan helt svalnat under september. 

Istället har Putin valt att eskalera Rysslands engagemang för Assad i Syrien vilket gör att man för både inhemska och utländska publiken kan fortsätta framställa sig som en handlingskraftig segrare (Moscow Times har skrivit bra om detta här) trots problemen i Ukraina.Föga förvånande har det här även resulterat i att man nu bland de så kallade separatisterna har börjat tala om fred i Östra Ukraina då de är chanslösa utan ryskt deltagande.

Det nya strategiska läget

Putin är en katastrof för Rysslands ekonomi men har en imponerande fingertoppskänsla när det gäller att utnyttja västvärldens svagheter. Med hjälp av konflikten i östra Ukraina har Kriminvasionen helt och hållet kommit i skymundan. När omvärlden nu vant sig vid en Rysslandskontrollerad Krimhalvö har separatisterna fullt sitt syfte och att offra dem är ingen större uppoffring. Redan de första ”humanitära hjälpkonvojerna” som skickades förra sommaren användes nämligen för att demontera och stjäla strategiskt viktig industriutrustning från östra Ukraina. 

Samtidigt innebär det en prestigeförlust att offra separatisterna och det är här som Rysslands cyniska politik blir så imponerande. Genom att bedriva ett stort antal kampanjer samtidigt kan Ryssland alltså utnyttja medias rubrikjakt och ineffektiva politiker för att alltid sätta fokus på den konflikt som gynnar Ryssland mest. Västerländsk media verkar endast klara av att fokusera på en eller två storkonflikter och det kan därför vara bra att påminna om att det finns ett stort antal friktionsytor mellan Ryssland och västvärlden såsom.

• Den illegala annekteringen av Krimhalvön.
• Rysslands invasion av östra Ukraina.
• Rysslands stöd till Assad i Syrien.
• Rysslands stöd till högerextremister och nazister i Europa (däribland Nordiska motståndsrörelsen i Sverige).
• Rysslands krav på Arktis.

Det finns alltså ett brett spektrum av konfliktytor som sträcker sig hela vägen från militär invasion till rättsliga processer i enlighet med internationella konventioner. Genom att flytta fokus från Ukraina till Syrien minskar Ryssland kraftigt sina militära kostnader då man endast binder 2000 soldater och några stridsflyg (källa) istället för att bedriva ett inofficiellt krig som omfattar tiotusentals soldater och finansiering av två låtsatsstater. Stridsflyg är inte billigt, men med den ryska övningsintensiteten för flygvapnet (minst 6 flygplan har kraschat hittills i år under flygövningar) bör kostnadsökningarna vara begränsade och kan eventuellt även betalas av Syrien.

För västvärlden och USA i synnerhet är det här ett mardrömsscenario vilket Carl Bergqvist (Wisemans Wisdoms) skrivit om i Expressen. Västvärlden har sedan den arabiska våren positionerat sig mot Assad som använt både kemiska stridsmedel och dödar cirka 7 ggr så många civila som IS hittills under inbördeskriget (källa). Samtidigt är Assad-regimen ett långt mindre hot för både grannländer och västvärlden vilket har gjort det svårt för USA och västvärlden att ingripa i Syrienkonflikten då man inte velat stärka islamister som med största sannolikhet lär massakrera religiösa minoriteter och utgöra en bas för framtida terrorism gentemot både grannländer och västvärlden. Rysslands ingripande innebär därigenom att man stärker sin position bland Syriens grannländer (källa) som knappast bryr sig om syriska  dödsoffer samtidigt som man tack vare alla skräckhistorier om IS gör det svårt för västvärlden att protestera.

Genom att sätta in marktrupper i Syrien ökar man alltså sitt inflytande i Mellanöstern samtidigt som man kan fortsätta rapportera om militära segrar till den inhemska befolkning vilket avleder uppmärksamheten ifrån Ukraina. På så sätt kan man även skapa handlingsfrihet för en reträtt från östa Ukraina (som man troligtvis inte vill ha) i utbyte mot att omvärlden accepterar den olagliga annekteringen av Krimhalvön.

Sammantaget skapar det här en svår situation för västvärlden. De stora flyktingströmmarna från Syrien blandas ihop med ekonomiska migranter ifrån Afrika och ligger till grund för en politisk kris i stora delar av Europa som på sikt även kommer att påverka Sverige. Även om media helst rapporterar om de eldsjälar som hjälper flyktingar har flyktingkrisen skapat en polarisering där både stödet för ökad flyktingmottagning och minskad flyktingmottagning har ökat på bekostnad av de osäkra (eller som Aftonbladet beskrev det, Det folkliga stödet i flyktingfrågan återspeglas inte i opinionen). Med tanke på att majoriteten av de ankommande är män som i framtiden hoppas kunna få hit sin familj och släktingar via anhöriginvandring (källa) är det här en fråga som kommer att påverka Sverige långt fram i tiden.

Genom att flytta fokus från Ukraina till Mellanöstern har Ryssland alltså både minskat sina egna kostnader, drivit på flyktingströmmar som ökar Europas kostnader samt ökat sitt inflytande i Mellanöstern. I Sverige drivs politiken fortfarande av positioneringsidéer och tomma ord men frågan är hur Europa ska kunna hantera framtida utmaningar. På kort sikt är det antagligen lättast att stödja en uppgörelse där Ryssland får Krimhalvön och där någon annan Alawit får ta över makten från Bashar al Assad. Men på sikt innebär det att Ryssland får fria händer att sätta ingång med nästa politiska konflikt. Ur ett långsiktigt perspektiv är det därför kanske obehagligt nog bäst om varken Syrienkriget eller Ukrainakriget får en snabb lösning. Rysslands stora svaghet är att man offrat sitt ekonomiska välstånd i syfte att agera mer offensivt internationellt. Om Putin inte får utrymme att slutföra dessa konflikter samtidigt som man fortsätter att blöda ekonomiskt kommer man förr eller senare kollapsa precis som Sovjetunionen gjorde.

Vilket alternativ som är bäst vet jag ärligt talat inte. Men det är oenkligen så att om västvärlden hade agerat resolut, bidragit till bättre stöd för flyktingar i närområdet, agerat tidigt mot både Assad och ISIS och hållit en gemensam immigrationspolitik som inte uppmuntrat människor att betala människosmugglare för att ta sig till Europa. Då hade vi inte behövt befinna oss i en situation där den stora frågan är hur många Syriska människoliv vi är villiga att offra för att stoppa Assad, ISIS och ett aggressivt Ryssland.

Vi har vant oss vid en världsbild där västvärlden är så mäktig att vi kan styra och styra som vi vill. Men lättja och en naiv världsbild innebär numera att till och med Ryssland som har en ekonomisk styrka i nivå med Italien kan ställa till med enorma problem för hela Europa helt enkelt därför att de har en kallhamrad syn på människoliv och tydliga mål med vad de vill uppnå. Vi måste bevara vår humanism, men vi kan inte driva ett samhälle som bara bygger på naiva önskningar och stora ord. För då kommer vi gång på gång att gå i samma fälla.

För den som vill läsa mer på ämnet rekommenderar jag föredetta rektor Karlis Neretnieks som precis lagt upp ett blogginlägg på ämnet "Hybridkrigsföring, medel och motmedel".