Hur paranoid bör man vara?

Aftonbladets "scoop" om att SÄPO granskat Vänsterpartiet ända in på 00-talet och en insiktsfull kommentar från Besser fick mig att fundera på paranoia och vilken säkerhetsnivå man bör hålla i sitt agerande.

Personligen är jag en jag väldigt beräknande i mitt risktagande och utvärderar i princip alltid om risken är värd de fördelar jag kan tänkas erhålla. I praktiken innebär det här att jag har valt aktier framför räntesparande och blir irriterad när Aftonbladet kampanjar för att förhindra viktigt säkerhetsarbete. En riksdagsledamot har tillgång till både känsligt material och viktiga personer och det är därför naturligt att SÄPO håller koll på våra riksdagsledamöter. För att exemplifiera detta har jag även sammanställt en lista som ger en lättsam men allvarlig bild av varför vi inte ens kan lita på våra riksdagspartier.

Mina besparingar har ingen större vikt för rikets säkerhet men som investerare är det självklart att jag exponerar dem för en så låg risk som möjligt. Personligen har jag valt att endast förvalta mina pengar via aktier och räntekonton med insättningsgaranti. Men vid tidsbrist kan jag även tänka mig att övergå till mer mekaniska investeringsmetoder eller fonder med gott rykte.

Det jag och Besser diskuterade var behovet av en egen analys vid en investering eller om man kan lita på skickliga bloggare. Min princip är att jag aldrig investerar utan en egen analys medan Besser tycker att det är rimligt att ta rygg på en bloggare med lång och god historik.



Eftersom min egen portfölj verkar vara genomsnittligt framgångsrik är Bessers förslag egentligen det mest rationella. För mig personligen försöker jag rättfärdiga tidskostnaden med att jag lär mig väldigt mycket vilket gör mig till en bättre investerare och entreprenör (jag startar ett bolag just nu). Men har man bara psyket att inte skylla ifrån sig misstag så borde det onekligen gå bra att ta rygg på någon eller några investerare..

Om jag rent hypotetiskt skulle ta rygg på någon. Då skulle jag välja en investerare med en beprövad och högt mekaniserad investeringsprofil. På så sätt minskar risken för att man "träffar" fel genom att ta rygg på en investerare som för tillfället rider på en omedveten tillväxtvåg. Min egen portfölj bygger till exempel väldigt mycket på att vi just nu går från en period med disruptiv innovation inom IT till en mognande marknad. Det här innebär att ledande bolag kan fortsätta expandera. Men att man nu nått en nivå där produkter undergår kontinuerliga förbättringar vilket gör det svårt för nya aktörer att etablera sig med disruptiv teknik.

Det här betyder att även om jag kanske är framgångsrik om 5 år så finns det inga som helst garantier för att samma utveckling skulle fortgå i ytterligare 5 år. Men det finns även ett väldigt bra historiskt exempel med Philip A. Fischer som skrev boken Common Stocks, Uncommon Profits. På senare tid har Benjamin Graham och Warren Buffet dominerat som kända förebilder men Warren Buffet beskriver Philip Fischer som som sin näst största förebild och jag tycker att hans bok är mer intressant än the Intelligent Investor..

Fischer beskriver själv i boken hur han främst känner sig bekväm med investeringar inom tillverkningsbolag. I sina exempel använder han även främst bolag verksamma inom kemiteknik, högprestandamaterial och tidig IT-utveckling för att beskriva sin investeringsmetodik. Det var branscher som växte kraftigt i USA under 50, 60 och 70-talet men därefter gått sämre relativt index. Hans son Ken Fischer som skrev förordet till nyutgåvan av boken beskriver även denna period som Philips mest framgångsrika period och att hans resultat var klart sämre under 70, 80 och 90-talet då han fortfarande var aktiv som investerare.

Även extremt inflytelserika investerare kan med andra ord vara beroende av vissa makroekonomiska förutsättningar. Men genom att använda en förutsägbar och högt mekanisera metodik så bör effekten av detta minimeras. Några attraktiva alternativ som vi ser i dagsläget är självklart Grahams värderingsmodell (Lundaluppen har en bevakningslista som bygger på denna), the Magic Formula (finns tillgänglig via www.borsdata.se) och jag är även nyfiken på hur Värdebyråns arbete med net-nets fortskrider i framtiden.

Vad tycker du är den rimligaste vägen för begränsa risken med aktieinvesteringar?
Eller bör riksdagsledamöter få säkerhetspolitisk immunitet om 4 % av befolkningen stödjer dem?