Slutet på en era?

En intressant debatt på Twitter igår var i vilken utsträckning valresultatet i USA påverkar Sverige. Min position i den här frågan är ungefär densamma som när det gäller Brexit. Det blir omedelbar turbulens men det är inte de kortsiktiga effekterna vi bör oroa oss för. Den stora faran är istället långsiktiga politiska effekter som över tiden kommer att påverka både ekonomin och vår säkerhet negativt. I dagsläget har USA en exceptionell ställning i världen och jag tror att de flesta har svårt att förstå hur värdefull den positionen egentligen är.

I princip kan USA med sin population på 320 miljoner invånare sätta standarden för Europa (750 miljoner invånare), Östasien (1 500 miljoner invånare) och övriga världen. Det här beror delvis på att den amerikanska ekonomin är den största i världen, men det beror även på mjuk makt skapad av USAs globala närvaro. Alla globala företag är tvungna att ta hänsyn till utvecklingen i USA och det innebär att amerikanska standarder och innovationer har en implicit konkurrensfördel som vi sällan tänker på. Kina har redan börjat utmana den här världsordningen och om Trumps negativa syn på frihandel omsätts i praktiken försvinner i princip den här fördelen då anpassning till USA ej längre innebär någorlunda enkel tillgång den ledande marknaden i världen för de flesta produkter. Det här är extra tråkigt för Sverige eftersom vi är en liten och öppen marknad som är beroende av jämlika konkurrensvillkor. Däremot är det åtminstone för mig omöjligt att säga vilka branscher som kommer att påverkas av det här och i vilken utsträckning (Cornucopia har dock precis skrivit lite här).

Eftersom jag även är väldigt intresserad av säkerhetspolitik (länk) tänkte jag även passa på att lägga in en liten utvikning om vad som skrämmer mig mest. Nämligen det faktum att Trump med största sannolikhet är en säkerhetspolitisk imbecill. USA har en global närvaro ur både ett ekonomiskt och militärt perspektiv vilket skapat ett pax-America de senaste decennierna. Irak-kriget var idiotiskt och har satt igång oanade kedjereaktioner men trots detta har antalet döda i konflikter sjunkit dramatiskt sedan USA blev världens enda supermakt och behovet av försvarsinvesteringar har därför minskat globalt.

En stor käpphäst som republikanerna gärna debatterar är att Europa är beroende av USA för sin säkerhet och därför parasiterar på USAs goda vilja. Det här var en återkommande konflikt mellan George W Bush och Europeiska ledare som nu Trump adopterat. Hans första uttalande kom i somras och var så pass klumpigt att det föranledde en skarp reaktion från NATOs generalsekreterare och politiker i Östeuropa (länk). Någonting som däremot förvånade mig på Twitter var att det faktiskt finns människor i Sverige som håller med om den här tolkningen och tycker den är rimlig.

Problemet med den tolkningen är att den kräver en total frånvaro av sinne för proportioner. Att flytta fokus från Irak-kriget som kostat ca 1 100 miljarder USD är självklart bekvämt för Republikaner men kostnaderna för stöd till Europa är småsummor i sammanhanget då USA endast skulle spara omkring 2 miljarder USD per år enligt RAND Corporations uträkningar (länk) om man slutade prioritera försvar av Europa. Kostnaden för trupper stationerade i Europa inte särskilt mycket högre än i USA och delvis betalda av värdlandet. Dessutom är USA beroende av sina Europeiska baser som stöd för operationer i övriga världen vilket innebär att man har ett stort egenintresse i flera baser och knappast kan lägga ned dem även om man struntar i Europas säkerhet.

Ur ett strategiskt perspektiv tar de här besparingarna dessutom inte hänsyn till det faktum att Europeiska länder i dagsläget bidrar med mer aktivt stöd till USA än vice versa. Europeiska länder investerar miljardbelopp i Amerikanska utvecklingsprojekt och avstår ofta från att producera konkurrerande produkter. Det europeiska bidraget till Joint Strike Fighter programmet kommer t.ex. antagligen att motsvara decennier av USAs merkostnader för baser i Europa och innebär att köparna blir beroende av USA för underhåll och försvar. Som grädde på moset får man dessutom beakta att Europeiska länder bidragit till invasionerna av Irak och Afghanistan vilket kostat både människoliv och miljardbelopp (Storbritannien spenderade exempelvis 25 miljarder USD på detta under perioden 2001-2010 (länk).

Med Donald Trump får USA en president som älskar att sätta tryck på sina förhandlingsmotståndare. Det framstår säkerligen som attraktivt för hans kärnväljare men inom global diplomati lär det bli spännande snarare än bra. Västvärlden består numera av ett stort nätverk av länder med ett ömsesidigt beroende av varandra oavsett om man ser det ur ett ekonomiskt, politiskt eller militärt perspektiv. Efter Brexit-omröstningen och valet av Trump kommer det bli både skrämmande och spännande att se hur robusta de här nätverken nu blivit. Det ekonomiska utfallet har jag ingen aning om men jag är villig att satsa en krona på att det här är effekter som är uppenbara först om 5-15 år snarare än omedelbart nu efter valet.