Du vill inte vara triatlet i en rugbymatch

Olle, som gillar löpning, har skrivit om hur man som idrottare eller aktieinvesterare presterar bäst genom att hålla sig till sin process (länk), jag håller inte riktigt med där. 

Löpning är en process där vinnaren har optimerat sin fart över tid i syfte att orka hålla en så hög snittfart som möjligt. Om löparen känner sin kropp väl innebär det att man kan hålla sitt tempo och sedan i slutfasen genomföra en spurt med anaerob ansträngning där man når mållinjen innan orken tryter. Det är en tilltalande liknelse med aktieinvesteringar med tanken på att man ska fokusera på det man kan kontrollera och sedan optimera sin insats.

Problemet är att man sällan är helt opåverkad av sin omgivning. En löpare kan minska sin ansträngning med cirka 5 % genom att ta rygg på en annan löpare och därigenom minska sitt luftmotstånd. I andra sporter såsom skidåkningen är besparingen på att ligga bakom en annan annan tävlande mycket större och för skidåkare är den motsvarande effekten över 20 %. Det innebär att om du delar skidspår med en medtävlande som Petter Northug kommer din egen process aldrig att leda till seger, du kan vara 10 % bättre som distansskidåkare men han kommer ändå spendera mindre energi än dig ute i spåret och dessutom vara bättre i spurten.

Därför skulle jag säga att det viktigaste man kan göra som investerare är att hålla koll på vilken sport man spelar, sedan kan man bygga sin process därefter. Här är det även viktigt att tänka efter och veta när man inte ens bör befinna sig på spelplanen. Ett bra exempel är preferensaktier som vara populära och stora förvaltare började leta obligationsliknande avkastning i instrument som inte är obligationer. Jag skrev om det här senast 2019 och tittar vi på eminenta Börsdata.se ser vi att även om man exkluderar jordfräsar som Oscar Properties har avkastningen på preferensaktier varit milt sagt usel jämfört med stamaktier. 

En sektor som jag tror kommer att råka ut för ett brutalt uppvaknande under nästa lågkonjunktur är högkvalitativa småbolag. Som småsparare har man varit relativt skyddad sedan finanskrisen då höga värderingar har gjort det svårt för större aktörer att köpa ut småbolag billigt. Den svenska modellen där man vid tvångsinlösen tillsätter en skiljenämnd för att sätta en rimlig kurs har därför i tysthet fallerat då skiljenämnderna är en reträttplats för avdankade jurister snarare än experter som kan motverka finansiell ingenjörskonst (länk). I praktiken innebär det att om man har ett attraktivt bolag med stort personberoende kan man, särskilt i sämre tider, utnyttja detta för att med stöd av någon med finansiella muskler sälja ut ett bolag med rabatt till befintlig ledning och en extern finansiell aktör. Då är investeringar plötsligt inte en sport som löpning utan mer likt en rugbymatch och det är en dålig miljö för långdistanslöpare.

Att ha en process är viktigt, men som investerare är det viktigt både att veta vilken process som är tillämplig och när det är bäst att bara vara åskådare inom en sektor. Många nybörjare bränner pengar på dåliga bolag men många mer erfarna investerare kan tappa nästan lika mycket pengar då man fastnat i en process som helt enkelt inte passar med den konjunktur eller de marknadstrender som råder för tillfället.