Velar inför valet imorgon

När jag är osäker hjälper det alltid att skriva och imorgon har vi tyvärr ett riksdagsval där jag inte alls är nöjd med alternativen. Förra valet var det åtminstone tydligt med vilket block jag stödde men sedan dess har Alliansen och särskilt Moderaterna förfallit till en nivå där jag inte alls är bekväm med att röta på dem. När Reinfeldt tillträdde gick det rykten om att han hade ett starkt bunkergäng och en ovilja att lyssna på argument från andra.

Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång (2007) var antagligen ett första tecken på den här svagheten och jag var redan förra sommaren tillräckligt orolig för Moderaternas verklighetsförankring för att räkna bort dem som ett seriöst alternativ (inlägg här). Sedan dess har Moderaterna gått ytterligare några steg längre och bland annat gått ut och lovat att med hänsyn till Rysslands invasion av Ukraina investera ytterligare 5,5 miljarder kronor med det lilla förbehållet att tillskottet kommer 2023.

Trogna läsare har antagligen även läst min analys av CEZ och räknat ut att jag är måttligt imponerad Energiewende som är en klimatkatastrof då den låser kraft Tyskland i ett kol och fossilgasberoende. Samtidigt som satsningen innebär att övriga Europa måste kompensera för de obalanser som uppstår i det tyska elnätet. Blockpolitiskt innebär det här stora problem då vänsterblocket i allmänhet är positivt till en energiomställning med gigantiska kostnader medan högerblocket domineras av ett parti som helt och hållet har tappat verklighetsuppfattningen. Mångfalden inom svensk politik har lyckligtvis ökat tack vare Sverigedemokraternas inträde i riksdagen (det är en mening jag velat skriva länge). Men rent krasst är jag oerhört skeptisk till partiets förmåga att konstruktivt delta i rikets styrande då de blandar legitim integrationskritik med främlingsfientlighet och det är i princip bara i försvarsfrågan där jag kan påstå mig sympatisera med dem.

Men vad vill jag uppnå?

Så här långt har jag mest klagat på befintliga alternativ. Men mitt mål är snarare att försöka staka ut hur jag ska göra för att hitta ett vettigt alternativ inför valet imorgon. För att göra det måste jag först beakta vad jag själv faktiskt tror på.

Vad jag tror på

Min erfarenhet är att stora organisationer och regler i allmänhet sätter stopp för individers förmåga att ta konstruktiva beslut. Men småskalighet är ingen bra grund för en ideologi då det finns ett stort antal situationer där vi måste ha stora organisationer och ett visst mått av byråkrati för att fylla samhällets behov.

Nettoeffekten av det här är att jag i grunden blir liberal då normen bör vara att samhället inte lägger sig i individers verksamhet. Men jag är långt ifrån nyliberal då jag anser att det finns ett stort antal situationer där samhället via staten måste reglera eller direkt påverka i syfte att skapa ett bra samhälle.

Kärnan i min politiska världsbild kan alltså sägas vara att jag söker en balans mellan statlig styrning och frihet. Men att politiker och tjänstemän alltid bör ställa sig frågan ”Är det rimligt att vi intervenerar?”

Politiken i praktiken

Omsatt i praktiken innebär det att jag har följande åsikter:

Fördelningspolitik: Alla människor har en rätt att växa upp på ett sådant sätt att de kan ha en lycklig barndom och möjligheter till stor social rörlighet. Däremot anser jag inte att det innebär att staten aktivt ska bekämpa ”orättvisor” då en person (eller personens förfäder) har byggt upp en förmögenhet.

Offentliganställdas löner: Det har blivit lite av ett mode bland journalister att uppmärksamma kampanjer för att lärare, sjuksköterskor eller poliser ska få högre lön med hänvisning till ansvar eller dålig arbetsmiljö. Jag har ingen aning om vad som är en rimlig lön men jag är övertygad om att inga pengar i världen kan ersätta det lidande som åsamkas av att tvingas se människor dö av vanvård, barn fara illa i skolan eller tvingas släppa brottslingar som fortsätter trakassera sina offer. Om vi kan skapa en bättre arbetsmiljö för offentliganställda anser jag att lönen helt enkelt bör balanseras gentemot vad som krävs för att rekrytera till yrket.

Miljöpolitik: Sverige släpper ut 1,6 % av världens koldioxidutsläpp. Oavsett vilka lagar som stiftas i Sverige kommer vi med andra ord aldrig att kunna påverka klimatet på egen hand. Målet bör istället vara att vi hela tiden försöker göra världen lite bättre och även hjälper andra att göra det. Vattenfall har gjort en del fullkomligt sjuka affärer i Tyskland men klimatet kommer inte att påverkas av vilken logga som råkar sitta på skorstenen. Därför anser jag att det är viktigare att Vattenfall eller en ny ägare investerar i att minska miljöpåverkan från kraftverken än huruvida vi säljer dem eller inte.

Miljöpolitik 2: Jorden kommer att finnas kvar med eller utan människor men mänskligheten kommer inte finnas kvar utan jorden. Därför måste vi hushålla med våra naturresurser och använda dem på ett så skonsamt sätt som möjligt. För att göra detta måste vi lösa balansen mellan teknik och utveckling på ett rationellt sätt och utan att förkasta idéer när de går emot våra förutfattade meningar, vilket är ett stort problem i dagens miljörörelse.

Jämställdhet: Ganska enkelt, låt människor leva det liv de önskar men förvänta er inte att det blir 50-50.

Friskolor och privata vårdhem: Jag bryr mig inte om vem som utför det. Däremot vill jag se ett system där kvaliteten på utförandet kritiskt granskas och brister åtgärdas. Riskkapitalister får gärna tjäna pengar, men bara om de utför vad de ålagt sig att utföra.

Försvarspolitik: Är det någonting som framgångsrika investerare snabbt lär sig är det att vi är mycket dåliga på att förutspå framtiden. Därför höll jag på att få en mindre hjärnblödning då Cecilia Widegren försökte rättfärdiga sitt arbete med att ”ingen hade kunnat förutse Ukrainakrisen”. Eftersom det hela tiden har varit det grundläggande på alla de försvarsbloggar jag följer, vi kan inte förutspå framtiden och därför måste vi alltid vara förberedda.

Vapenexport: När Tyskland anföll Polen Bofors 37 mm pansarvärnskanon ett av deras främst skydd emot tyskarnas blitzkrieg. Polen var långt ifrån en sympatisk demokrati i slutet av mellankrigsperioden men jag har svårt att tro att någon människa idag känner skam över att vi sålde kanoner till dem. Vi bör helt klart vara restriktiva med till vem vi exporterar men vi måste inse att länder inte existerar i ett vakuum. Länder såsom Ryssland och Kina försöker hela tiden tillskansa sig fördelar gentemot sina grannländer och om vi kan bidra till att öka tröskeln för invasioner bör vi göra det. Dessutom bidrar ny teknologi till teknikutveckling och det är osannolikt att Sverige på 50 och 60-talet hade gjort sådana industriella framsteg utan de produktionstekniska innovationer som kom med J29 Tunnan (finns en avhandling på temat som jag rekommenderar). Den utvecklingen pågår fortfarande och SAAB är ledande på många områden inom modulär systemarkitektur och sändare-/mottagarsystem.

Skolan: Jag har närstående i grundskolan och från min synvinkel är det fullständigt kaos i systemet. Lärare har inte befogenhet att hantera ”problembarn”, det finns ingen motivation för begåvade elever att utveckla sin begåvning och skolinspektionen klarar inte av att kvalitetssäkra skolor. Dessutom är skolan så pass sönderreformerad att jag knappast tror att lärare och administratörer skulle klara av att hantera ytterligare förändringar. Därför skulle jag vilja se en lösning där lärare avlastas genom att problemelever kan flyttas till en extern stödstruktur och att studiebegåvade elever för möjlighet att åka på olika läger som Rays for Excellence i syfte att träffa likasinnade.

Invandringspolitik: Någonting är djupt trasigt inom svensk integrationspolitik och det blir rejäla svallvågor när man påpekar det. Hela debatten har urartat och jag håller med Staffan Danielsson och Sara Skyttedal i deras invändningar. Personligen jobbar jag en hel del med Afrika och jag är övertygad om att en kombination av samarbete, bidrag och migration kan bidra till att göra världen till en bättre plats. Men i dagsläget verkar våra mest högljudda debattörer se världen som ett sjunkande skepp och Sverige som dess enda livbåt.

Vilket val gynnar dessa åsikter?

Inget parti passar till 100 % och valet blir särskilt svårt eftersom partiledarna verkar befinna sig någonstans mellan Black Army och Islamiska Staten när det gäller gränsöverskridande kompromissvilja.



Helt säkert är att jag inte vill att något av blocken ska kunna regera med egen majoritet. Det här alternativet får kritik av vissa för att "ge SD vågmästarrollen" men ärligt talat är det skitsnack. Sverigedemokraterna har inte en chans att få igenom några tvivelaktiga förslag i riksdagen då det blocket som går med på överenskommelsen kommer att få äta upp en sådan överenskommelse i åratal framöver. Snarare kommer ett ett dödläge tvinga våra politiker att agera mer moget och söka blocköverskridande kompromisser.

Ett sådant dödläge innebär även att de mindre partierna med radikala profilfrågor får svårt att tvinga igenom reformer. En kontraproduktiv miljöreform eller oövertänkt skolreform skulle helt enkelt blockeras av Sverigedemokraterna och det motsatta blocket och därigenom förhindras.

Jag är oerhört positiv till många av riksdagskandidaterna för Centerpartiet men stjärnor såsom Christoffer Stockmann, Staffan Danielsson (som dock svek i försvarsberedningen) och Emil Källström bor tyvärr inte i mitt valdistrikt och jag är fortfarande inte säker på om Annie Lööf talar sanning när det handlar om hennes närhet nyliberalismen.

Så även efter inlägget har jag svårt att bestämma mig för vad jag ska rösta på.