I mina läslistor länkar jag till tre sorters bloggar; aktiebloggar, bloggar med fokus på privatekonomin och bloggar som jag följer då jag anser att det ökar min allmänbildning. Bloggen Morgonsur är en av mina absoluta favoritbloggar inom allmänbildning och även om han inte skriver så ofta är det alltid genomtänkt och med ett övergripande perspektiv som jag tycker saknas inom säkerhetsfrågor.
Anledningen till att jag från början fick upp intresset var att han publicerade en serie inlägg om sina upplevelser i BA01 som var Sveriges första rotation till inbördeskriget i Jugoslavien. Det här är nämligen ett område som jag alltid varit intresserad av eftersom jag redan i väldigt unga år brukade titta på 19:30 sändningen av Rapport innan läggdags även om jag var för ung för att förstå sammanhangen. För den som vill ha gratis smakprov finns flera blogginlägg som beskriver enskilda insatser (länk) och även intressant extramaterial på Facebook (länk) men jag tänkte ta med en kort citering från Morgonsurs inlägg om Stupni Do för att ge ett exempel på vilka enorma svårigheter och risker som soldaterna i BA01 mötte.
Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns – en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.
På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. Åttonde pansarskyttekompaniets camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man återigen hotade med att anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.
Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.
Boken går att beställa på:
Jag vill även poängtera att det här inlägget är skrivet helt på eget initiativ och inte något sponsrat "samarbete". Vid midnatt idag beställde jag mitt exemplar och jag har alltså inte läst den ännu. Däremot följer jag Morgonsurs blogg och tror att Sverige blir en lite bättre och mer ansvarstagande plats om fler människor läser både bloggen och boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar