Lite investeringsfilosofi

I varje aktieaffär finns det en säljare och en köpare. Det här innebär att varje gång du gör ett köp så har någon annan beslutat sig för att göra motsatsen. Om affären ska bli framgångsrik krävs det med andra ord att någon annan går miste om den avkastning som du erhåller. Jag brukar därför påminna mig om att en bra affär endast sker när en kombination av följande faktorer föreligger:

1.       Jag har mer information än motparten.

2.       Jag tolkar information bättre än motparten.

3.       Motparten köper/säljer av externa skäl.

Skäl nummer 3 blir allt vanligare och jag har svårt att förstå de investerare som för något år sedan beklagade sig över robothandlarna eftersom de uppmuntrar skäl 3. Men externa skäl drabbar inte bara "robothandlare" utan även pensionsfonder och andra fonder som handlar med olika typer av begränsningar. Det klassiska exemplet är etiska fonder men det är även vanligt med fonder där man omfördelar mellan branscher, handelsområden eller tillgångsslag vilket innebär att ett företag såsom Sandvik kan tappa flera procent då fonder viktar ned ”stålföretag”, ”Europa” eller ”aktier”. Besser har skrivit mer om det här.

Att handla med en ren ”edge” i form av mer eller bättre information är också något som många småsparare drömmer om. Jag har själv funderat på det här (se exempel med Moberg Derma här) men i allmänhet finns det nog alltid åtminstone en signifikant investerare som har samma kunskap som mig. Målet blir därför snarare att köpa då en kombination av de tre faktorerna har urholkat köpsidan så långt att priset blir orimligt lågt. Mitt bästa exempel på detta är BP. Som jag köpte då många aktörer verkade extrapolerade BPs kostnader i Mexikanska Golfen utifrån Exxon Valdez katastrofen. Många fonder sålde då men jag misstänker att priset hölls uppe av fondförvaltare som hade vett nog att prata med marinbiologer som kunde berätta att bakterier i Mexikanska Golfen lever på att bryta ned olja men att de inte lever i de kalla oljefria vatten som Exxon Valdez sjönk i.

Därför bygger mina inköp helt enkelt på bolag som handlas med en signifikant rabatt då de av ett eller annat skäl anses vara mindre attraktiva för investerare. Eftersom jag ser mitt ägande som långsiktigt och har en lite speciell syn på ”storleksrisk” (jag har skrivit om det med rubriken ”Har storleken betydelse?” här) så äger jag därför aktier i en hel del sådana bolag (Vitec, Formpipe, Beijer Alma, Doro och Diadrom Holding). Tanken är inte att de ska uppvärderas utan helt enkelt att långsiktig tillväxt ska generera hög avkastning och höjt aktiepris. Ibland kombineras det här med en uppvärdering (Vitec har gått från P/E 11 till 14 på sista tiden) men det är inte målet i mina investeringar.

En annan faktor som spelar in är ofta generella bransch eller marknadsnoteringar. Bolag noterade i Sverige handlas till exempel ofta med en rabatt gentemot amerikanska bolag trots att man i många fall har väldigt likartad marknadsrisk på grund av global försäljning.

Båda rabatterna bygger ofta på en rationell grund då små företag oftare råkar ut för ”svarta svanar” och volatila marknader innebär en signifikant valutarisk för institutionella investerare. Men jag tror att man i stor utsträckning kan kompensera för detta genom att genomföra en riktigt noggrann investeringsprocess där man kombinerar ”Lynchning” (utvärdera företaget ur ett konsumentperspektiv för att värdera tillväxtpotential och hållbarhet) med sunt förnuft i investeringsarbetet. Vilket är ett stort skäl till varför jag envisas med att förvalta min egen aktieportfölj trots tidskostnaden.

Fotnot: Egentligen är det här inledningen på ett nytt Lynchningsprojekt men det blev lite för långt för att lägga in i analysen som kommer om några dagar.