Att värdera risker

I mina värderingar finns det två huvudkategorier av risk som jag vill gardera mig emot när jag genomför mina investeringar. Dels är det risken att företaget ska generera mindre pengar till sina ägare (verksamhetsrisk) och dels är det risken att värderingen på företaget skall sjunka (värderingsrisk).

Verksamhetsrisk

Verksamhetsrisken är för mig den absolut största riskfaktorn och omedvetet har jag även fokuserat på små små bolag där jag kan få en god överblick över deras verksamhet och tillväxtfaktorer. Jag är i dagsläget nöjd med de flesta av mina small cap investeringar men det ger problem med min riskdiversifiering vilket jag kom att tänka på via ett inlägg på Defensiven. Men det jag tänker fokusera på i det här inlägget är framförallt hur jag hanterar just verksamhetsrisken.

Det jag först tittar på i ett företag är varför deras kunder väljer att köpa just deras produkt. I mer avancerade branscher kan det här vara svårt att sätta sig in i men i välskötta bolag brukar årsredovisningen ha med information gällande företagets försäljningsargument och relevanta marknadskrafter.

En fördel med konsumentprodukter är även att vi privatinvesterare har mycket goda möjligheter att verifiera att företagen verkligen levererar på de områden som lyfts fram som försäljningsargument. Det typiska exemplet på det här områder är H&M välkända affärsidé om att "Erbjuda mode och kvalitet till bästa pris". Jag är inte något större modelejon men även jag hittar kläder där och unga kvinnor verkar dessutom tycka att just H&M är en väldigt rolig butik att besöka. Unga kvinnor är dessutom en mycket attraktiv målgrupp eftersom studier visar att äldre kvinnor influeras av var deras döttrar handlar men inte vice versa (artikel om det) vilket delvis också förklarar Kappahls knipa.

Tyvärr är den här typen av verksamhetsfokus ett område som ofta negligeras inom värdeinvesteringar och en av de största anledningarna till att jag rankar Common stocks, uncommon profits så mycket högre än The intelligent investor. Baserat på Smålänningens senaste blogginlägg verkar även den moderna finanseliten föredra Fischer vilket överraskade mig eftersom jag oftast hör The intelligent investor nämnas i investeringssammanhang online.

Det går självfallet att gå ännu djupare in i intressanta bolags verksamhet och jag är så lyckligt lottad att jag är en sådan entreprenörsnörd att jag tycker sådan läsning är rolig. Men för den genomsnittlige investeraren anser jag att en rimlig nivå är att fråga sig själv varför kunderna väljer företaget. Jag skriver oftast inte ned frågeställningarna när jag gör mina analyser men vid köpet av Doro gick det till på ungefär följande sätt.

Första steget
Innan jag ens öppnade en årsredovisning så googlade jag på användarrecensioner för företagets produkter (om företaget inte sålt konsumentprodukter hade jag börjat med årsredovisningarna och deras egen hemsida). Eftersom jag sätter ett stort värde vid en stabil historik läste jag även lite äldre recensioner för att få ett bättre grepp om hur telefoner för äldre utvecklas sedan Doro började fokusera på området.

Precis som Gustav (känd från Gustavs aktieblogg) gjorde i mitt Doro-inlägg  ifrågasatte jag om Doro verkligen tillförde något värde utöver större knappar och enkla menyer. Som mobiltelefonköpare är vårat primära mål att kunna kommunicera trådlöst via tal, text och internet. Men för att kunna värdera vilken telefon som uppfyller just våra behov kan vi dela upp telefonens funktioner i "tekniska funktioner" och "designmässiga funktioner". Rent tekniskt innehåller Doro-telefoner förutom de stora tangenterna funktioner som stöd för hörapparat, ljudförstärkare och en lättåtkomlig nödknapp som kan ställas in till att kontakta anhöriga eller sjukvård. I tidiga modeller (2009) fick Doro även kritik för att man gått för långt i förenklandet vilket innebar att yngre pensionärer saknade "standardfunktioner" såsom SMS och mobilkamera vilket man uppenbarligen såg som mindre attraktivt för pensionärer än för normalkonsumenten..

Designmässigt handlar det precis som för vanliga mobiler om att göra användandet intuitivt. Att ha en röd telefonlur som visar att man ska ringa var till exempel en misslyckad lösning som både Doro och Samsung har använt och i Doros fall avskaffat.

Andra steget
Steg ett och två genomfördes i praktiken parallellt men under läsandets gång levererade äldre recensioner en hel del problem som jag senare kontrollerade om de lösts i de nyare versionerna av Doros telefoner. De första Doro-mobilerna var extremt enkla vilket uppfattades som negativt av friska pensionärer (se rapport) och dessutom verkar funktioner som MMS och fotografi vara funktioner som många pensionärer uppskattar.

Därför var det intressant att se hur Doros mobiler blir alltmer avancerade och att recensenter till och med kommenterat på den bra kameran och att användare uppfattar skärmen som tillräcklig för bildvisning. Företaget har dessutom nyligen lanserat en Android-telefon med ett specialskrivet GUI för att underlätta surfning. Med tanke på att jag hjälp en medelålders iPhone användare att återupptäckta "internetfunktionen" då den ändrat rubricering från "Internet" till "Safari" antyder att en del yngre användare också borde kunna uppskatta en enklare mobil med internetfunktion. Baserat på tidigare misslyckanden med Doro business electronics och Doro home electronics föredrar jag däremot nog om Doro överlåter detta område till ett annat företag.

Tredje steget
Med konsumentprodukter är det först nu jag börjar titta på årsredovisningen och när det gäller verksamhetsrisken är det två saker jag vill verifiera i årsredovisningen:

1) Att ledningen har en långsiktig strategi för både utveckling och utdelning. I princip innebär detta en långsiktig utdelningspolicy och att man kan se en tydlig korrelation mellan vad som skrivs i årsredovisningen och vad som sker i verksamheten. Någonting som till exempel störde mig något oerhört i Doros årsredovisning var hur VD beskrev förluståret 2008 med orden "omvandlingen utvecklas enligt plan". Skönmålningar som denna leder i allmänhet till att jag markerar kvartalsrapporterna extra noga i kalendern så att jag kan bilda mig en egen uppfattning om siffror och verklighet stämmer överens.

2) Verifiera att verksamheten är lönsam redan på lägre försäljningsnivåer. Om en aktie är lågt värderad så kan även ett företag vars tillväxt stannat av ge en tillräckligt god avkastning för att hålla aktiepriset uppe. Förluster är aldrig kul men 50 % är klart mindre allvarligt än 100 %.

Värderingsrisk

Den dag då utdelningar utgör en ansenlig del av mina intäkter kommer jag att nedvärdera den här typen av risk och fokusera mer på stabila företag med begränsad verksamhetsrisk (= läs Lundaluppens blogg om du är rikare än mig). Logiken bakom detta är att när den underliggande portföljen är stor nog för att att ge en rejäl utdelning, då är det inte särskilt viktigt vad andra människor är villiga att betala för min aktier. Däremot befinner jag mig i dagsläget i en sådan finansiell situation att jag inte alltid kan kontrollera när aktieinnehavet måste minskas. En finansiell kris utlöst av plötslig sjukdom eller att min fru vill köpa nytt hus innebär att jag med en begränsad tidsfrist måste sälja aktier för att täcka kostnaderna och då innebär en tillfälligt låg värdering en reell förlust.

Rädslan för den här typen av risk har däremot en rejäl fördel och det är att jag blir väldigt tålmodig med mina aktieköp. I små bolag verkar det vara mer regel än undantag att värderingen kraschar med jämna mellanrum och att köpa bolag med en tillväxt på 15-20 % och P/E under 15 känns nästan alltid bra. Min investeringsbakgrund har däremot inneburit att jag fått svårigheter att värdera mer erkända tillväxtbolag som H&M och Starbucks. I H&Ms fall kompenseras detta genom deras höga direktavkastning och lågkostnadsprofil (i en nedgång kan man förvänta sig att premiummärken tar de största förlusterna då konsumtionsutrymmet minskar). Det bästa motgiftet mot den här aversionen för höga P/E tal är dock att kontinuerligt följa bloggar med annan investeringsprofil än min egen och därigenom gång på gång få bevisat att det krävs extrema situationer för att de mer stabila tillväxtmaskinerna skall tappa fart.

Så på lång sikt är målet att öka andelen internationella bolag med en attraktiv prissättning och tillväxt för att förbättra min riskspridning.