Pär Boman, Handelsbanken och one-firm companies

Jag har försökt hitta en bok (kurslitteratur på Entreprenörskolan vid Uppsala universitet) som bland annat innehåller en artikel som beskriver "One firm companies" och affärskulturen i dessa. Men jag hittade åtminstone en artikel på nätet vid namn "How Great Companies Think Differently" som påminner en del om artikeln jag hade i åtanke. Majoriteten av exemplen är ganska självförklarande med skillnader såsom "långsiktighet" och "kundnära utveckling" blandat med exempel på hur företag applicerar det i praktiken. Men det finns en särskild parameter som jag tror att många företagsledare och investerare undervärderar och är bilden av företaget som mer än en karriär. Rosabeth Moss Kanter som skrivit artikeln formulerar parametern så här:

A Common Purpose - Conceiving of the firm as a social institution serves as a buffer against uncertainty and change by providing corporations with a coherent identity.

Själv skulle jag nog beskriva det som känslan av att företaget har egenskaper som gör det viktigare att vara framgångsrik och respekterad inom bolaget än inom branschen eller samhället som helhet. Om man umgåtts med människor inom svenskt bankväsende är det tydligt att Handelsbanken är ett typexempel på ett sånt här bolag och det är mer än en person som kommenterat Handelsbanken med beskrivningen "Det är inte en bank, det är en sekt".

Det här är en känsla som inte går att köpa för pengar och jag var allvarligt orolig när man under 2014 först ökade Pär Bomans ersättning och därefter sänkte avsättningarna till Oktagonen vilket tydligt visade de anställda vad styrelsen prioriterade. Den här typen av beteende kan skada alla företag men bolag såsom Handelsbanken är särskilt känsliga då de anställdas engagemang är en så stor del av arbetet. Handelsbanken är helt enkelt inte en bank där en briljant ledning rattar företaget mot nya höjder. Utan det är en enormt välskött sekt där beslutsfattande är delegerat och man med hjälp av en oerhört arrogant internkultur kan bibehålla skickliga banktjänstemän och chefer helt enkelt därför att de inte kan tänka sig att arbeta på en annan bank.

Det här skapar i sin tur en positiv feedbackloop. Man har kompetenta regionschefer som kan styra och verksamheten och litar på sina anställdas kompetens. Vilket gör det lätt att skapa en enkel beslutsorganisation där regionchefer får stort inflytande, vilket i sin tur gör det lättare att rekrytera kompetenta regionchefer och pålitliga anställda (det finns förövrigt en fantastisk jämförelse på temat enkelheten i Handelsbanken och Deutsche Banks struktur här). Att respektera de anställda är därför oerhört viktigt och jag tycker det ser mycket lovande ut att Pär Boman verkar vara mer intresserad av att leda "sin" koncern än att maximera sin lön. Han är redan snuskigt rik men rikedom och den status det medför är en kraftig drivkraft och därför är det lovande att han prioriterar att bygga sin status på ett annat sätt.

Den andra stora vinnaren i affären är Fredrik Lundberg som stegvis har byggt upp en mycket stark position i både Handelsbanken och Handelsbanksfären. Mitt intryck är att Handelsbankssfärens topptjänstemän har varit ovilliga att släppa in honom och att han undvikit konfrontation medan han lugnt och stilla har väntat på precis den här typen av situation. Handelsbankssfären har nämligen under en lång tid vilat på en dynamik där företrädare för Industrivärden och Handelsbanken balanserar varandra och styr en tjänstemannasfär.

Men om Svd har rätt om en palatskupp innebär det att kombinationen av höga VD-löner, sänkta avsättningar och SCA-skandalen har gjort den tjänstemannastyrda sfären i det närmaste ledarlös samtidigt som många lägre tjänstemän gärna ser någon som Fredrik Lundberg ta över kontrollen vilket gör det möjligt för honom att på sikt omvandla hela sfären till ett familjebolag..