Att skjuta sig själv i foten för att slimma balansräkningen

Chefsingenjören (en av Sveriges mest kända försvarsbloggare) levererade idag ett fullkomligt briljant inlägg på temat SAS och vem som betalar för tjänster där värdet inte har en tydligt definierad brukare. Ni kan läsa inlägget på http://chefsingenjoren.blogspot.se/2012/11/vem-betalar-kittet.html.

Det här är ett problem som jag själv känner igen från universitetsvärlden vilket ställer till stora problem och merkostnader för forskare. Forskare har nämligen allt mer blivit entreprenörer då pengar främst måste sökas externt istället för som tidigare då universiteten tilldelades centrala anslag. Kostnader för administration och Akademiska Hus övervinster finansieras därefter genom att universiteten tar del av en "overheadkostnad" som tas ut från de medel som en forskare drar in till universitetet. Som forskare är man därför numera snarare "tvångskund" hos universitetet än värdefull anställd.

För att täcka upp för den centrala ledningens bristande sinne för finans (se här och här) och regeringens kroniska underfinansiering av "satsningar" behöver man från centralt håll ofta effektivisera verksamheten eller höja overheadkostnaderna som tas med i ansökningar. Att höja overheaden är däremot ofta svårt då anslagen själva definierar godtagbar overheadkostnad (ca 20-30 % är normen) vilket innebär att andra effektiviseringar genomförs. Det nuvarande modet är att man sparkar sekreterare som går på universitetets budget och istället låter forskargrupperna sköta både forskning och administration eftersom de i stor utsträckning ordnar sin egen finansiering. Eftersom professorer generellt sett är både dyrare och långsammare än sekreterare är det här ett samhällsekonomiskt vansinne, men för den lokala byråkraten innebär det en förbättring av det egna territoriet.

Inom affärslivet har jag sett liknande tendenser vilket innebär att ett företag som med en måttfull ledning och goda resultat ofta går bättre än man tror och ett företag som går dåligt ofta går sämre än man tror. Det här är även varför jag föredrar familjeägda företag framför institutionella ägare där förvaltarna byts ut med viss regelbundenhet vilket uppmuntrar till kortsiktighet. Det värsta jag har sett hittills är konstruktionsavdelningar som egentligen internfakturerar per timme men har som standard att varje arbetstimme skall faktureras. Som projektbeställare riskerar man med andra ord att "upptaxeras" då dessa obeställda timmar skall fyllas samtidigt som resultaträkningen stärks då man kan bokföra dessa timmar som investeringar.

Det är därför viktigt att inte ta ut resultatförbättringar i förskott och inte vara alltför snabbt att försöka fånga kniven i företag som Hemtex eller Kappahl. Därför att även om företaget vänder den omedelbara krisen kan den ställa till med stora problem för en lång tid framöver.

Värdebyrån som är en ganska nystartad blogg bidrar även med ett mycket trevligt exempel i motsatt riktning. Då Fenix Outdoor aggressivt skriver av goodwill på uppköpta varumärken trots fina kassaflöden. Även resten av analysen är läsvärd och ni kan läsa den och resten av bloggen här: http://vardebyran.wordpress.com/category/bolag/fenix-outdoor/