Jag brukar dela in min lycka i två delar, den kortsiktiga lycka man uppnår av en god påse chips eller att besegra sin fru i brädspel och den mer långsiktiga lyckan man uppnår av att se sina barn växa upp, låta karriären ta form och bygga det liv man har drömt om. Att definiera vad som faktiskt är lycka är samtidigt svårt och ofta flyktigt eftersom de beslut vi tagit i livet kontinuerligt omdefinieras av senare handlingar. När man väl uppnått ekonomisk trygghet är det lätt att ta den för given och önska att man spenderat mer tid med barnen, vid en skilsmässa urholkas värdet på de romantiska äventyr man haft tillsammans genom åren och är man. som jag forskare fastnar man lätt i en tankemässig fälla där satsningen på den akademiska karriären skapar en känsla av nedlagda kostnader där år av hårt arbete och icke marknadsmässig lön tillsynes går om intet om man går över till den privata sektorn.
Daniel Kahneman försöker sig även på att tackla den här problematiken i de avslutande delarna av Tänka, snabbt och långsamt där han försöker lämna det ekonomiska perspektivet han är mest känd för och istället tänka bredare om vad som verkligen betyder något i livet. Något han lyfte fram som en anmärkningsvärt god prediktor på om människor anser sig nöjda med livet är om de uppnått de mål och förväntningar de hade på sitt liv i tonåren. Många av oss fortsätter helt enkelt implicit att mäta sig själva mot de mål de hade under de formativa åren i sin ungdom och det innebär även att personer som hade svåruppnåeliga mål som att bli artist eller scenkonstnär hade lägre sannolikhet att senare i livet vara nöjd med sitt liv än en person vars mål var att bli hantverkare eller studera vidare och bli civilingenjör.
När jag i början på arbetslivet skissade på mina ekonomiska mål delade jag upp min ekonomiska livscykel i fyra faser:
1) "Billigt kul" under studentlivet där halva lönen från sommarjobben gick till resor och 1000 kr extra i månaden under resten av året. Stipendier gick i huvudsak in i sparandet vilket byggde värdefull erfarenhet.
2) "Sparsamt vuxenliv" till en början höll jag och min fru kostnaderna (och boendet) på studentnivå. Sen ökade kostnaderna sakta med hyrd villa på landet och bil men sparandet var fortfarande en stor del.
3) Nu är vi inne i "barnaåren" och då är sparandet bara i mån av utrymme. Efter att ha haft barn ganska länge kan jag konstatera att det hade varit härligt att ha ett bättre hus men som det sett ut på bostadsmarknaden de senaste åren tror jag vi fått in en riktig lyckträff då vi har ett trist men funktionellt boende och en ekonomi som klarar sig oavsett ränteläge och energipriser.
4) När lönerna ökat och/eller barnen flyttat ut kommer sparandet öka. När det gäller FIRE så skulle jag vara en lika kass pensionär som Lundaluppen (länk) och när det gäller att skapa en mental trygghet inför framtiden tror jag att det är viktigt att inte bara ha pengar på banken utan att helt enkelt vara en person som har ett kunskaps- och nätverkskapital som gör att man kan klara av att bygga upp livet igen oavsett vilka motgångar man möter.
Rent ekonomiskt har det hela följt mina förväntningar på ett sätt som gör att jag får tacka de gamla klassiska aktitebloggarna som jag följde på den tiden och andra ekonomiska förebilder som givit mig realistiska förväntningar på livet. När det gäller Tänka, snabbt och långsamt var jag för gammal när jag läste den för att den skulle forma mitt liv men den har varit oerhört användbar för att sätta ord på mina tankar och även koppla ihop de idéer som jag haft med relevant forskning som indikerar att jag faktiskt inte är helt fel ute. Samtidigt kan jag paradoxalt nog känna att mitt största problem just nu är att orka hålla fokus på vardagsslitet när jag befinner mig i lite av ett limbo, om jag "bara" fortsätter att göra rätt har jag goda förutsättningar att nå mina övergripande livsmål men det handlar hela tiden om att inte göra fel snarare än att få den berusande känslan man får av att nå en stor framgång eller att göra något nyskapande. Att vara disciplinerad och att fortsätta göra rätt är fokus i den här delen av livet och det ger inte samma möjligheter till passionsprojekt som man har tidigare och även senare i livet.
Jag började reflektera över om livet går som förväntat eftersom jag insåg att jag just nu är i ungefär samma stadie av livet som Lundaluppen var när jag började läsa hans blogg, det var även några år innan Olle Qvarnström intervjuade honom första gången vilket nu är en serie med tre inervjuer (länk). Jag har ingen aning om hur han hade tid att blogga med småbarn men jag gissar på att det också är en form av utlopp för kreativitet och för att få motivation. Personligen kommer jag nog att fortsätta 2023 på ungefär samma sätt som jag levt de senaste åren. Det vill säga att jag håller igång och fokuserar på att bevara det jag har men även söker mer kortsiktiga källor till glädje nu under en period där det inte finns utrymme för nya djärva utmaningar och det är svårt att ens få till en brädspelsafton för att få till en chipsfri källa till glädje.