Risk för rejäl baksmälla om man investerat i preferensaktier

Preferensaktier är en typ av aktie som fått en nyrenässans under 10-talet då låga räntor skapat ett ökat intresse för investeringar med stabil avkastning. När jag startade den här blogg 2012 var vi däremot bara precis början på "preferensaktieboomen" och jag skrev en serie inlägg på temat där jag jämförde dem med andra högavkastande värdepapper (länk).

De första bolagen som deltog i preferensaktieboomen har gått relativt bra enligt de förväntningar man kan ha på en preferensaktie. Klövern som jag tyckte var intressant har sedan 27 september 2012 när jag skrev inlägget givit en totalavkastning på 73 % då man erhållit 110 kr i utdelning samtidigt som kursen gått ifrån 260 till 340 kr. Samtidigt ska det sättas i perspektivet att SIXPRX under samma tid avkastat 116 % och att Klöverns A aktie under samma tid givit en totalavkastning på 230 %. Dessutom skulle var Yield on Cost för en passiv investerare redan 2016 högre än avkastningen på preferensaktien. För Balders preferensaktie som jag också tyckte var intressant är det svårare att få fram data då preferensaktien avnoterades. Men grovt räknat bör totalavkastningen för en investerare som köpte Balders preferensaktie 2012 varit cirka 50 % medan den som vågade investera i stamaktien utan utdelning nu har haft en totalavkastning på hisnande 692 % tack vare stigande aktiepris.

Som preferensaktieägare i bra fastighetsbolag har man alltså fått precis vad man kan hoppas på. En stabil avkastning som man blir lite besviken på när det i efterhand visar sig varit goda tider för mer offensiva investeringar.

Samtidigt har önskan om hög direktavkastning tyvärr lockat till sig en hel del mindre lyckade bolag. I dagsläget finns det 29 listade preferensaktier och av dessa har åtminstone 6 allvarliga problem och dessutom har 4 preferensaktier avnoterats sedan augusti då Svd Börsplus skrev om preferensaktier (länk). I två fall verkar preferensaktieägare klarat sig relativt bra, i fallet med bostadsutvecklingsprojektet Karlbergsv 77 klev SBB in och köpte fastigheten i utbyte mot egna aktier (länk) och i Tobin properties har Klövern gått in och räddat bolaget vilket innebär att även om aktiekursen på stamaktien fallit så kan preferensaktieägarna fortfarande inkassera utdelning och sälja preferensaktierna till ett bra pris.

Men givet utfallet är det tydligt att även om det gått relativt bra att investera i fastighetsförvaltande bolag har det varit en hög andel av de andra bolagen där investeringarna gått mycket illa.

Nuvarande direktavkastning och historiskt lägsta direktavkastning. Den högra kolumnen visar den lägsta direktavkastningen som en preferensaktie haft de senaste tre åren vilket implicit kan tolkas som en bild av hur låg risk investerare ansåg aktien ha när de var som mest positiva till bolaget.

Den slutsatsen jag tycker man som investerare ska dra av den här historiken är att man ska vara väldigt skeptisk till om annat än fastighetsförvaltare ger ut preferensaktier. Alla bolag som ger ut preferensaktier utan att ha ett fastighetsbestånd i ryggen är inte dåliga men sannolikheten för att de är det är rätt hög vilket beror på att incitamenten för bolag att ge ut preferensaktier oftast inte är i linje med preferensaktieägarnas bästa vilket jag skrev om redan 2012.

Varför jag ogillar preferensaktier  (länk till tidigare inlägg)

Vid första påseendet kan en preferensaktie ses som ett intressant köp då de ger en förtur till utdelningar gentemot vanliga aktier och en högre ränta än räntepapper eller bankränta. Nackdelen är att utdelningen är bunden till en fast summa vilket innebär att man inte får ta del av en framtida ökning i företagets lönsamhet.

Att jag generellt är ointresserad av preferensaktier är ironiskt nog inte den begränsade uppsidan, utan istället just det faktum att prefensaktier emitteras med en högre avkastning än räntepapper. För en företagsledning (eller aktieägare!) innebär detta nämligen att ett banklån generellt sett bör vara billigare än motsvarande kapitaltillskott i form av en nyemission av preferensaktier. Man bör med andra ord vara mycket vaksam på varför nyemissionen genomförs och varför företaget inte har möjlighet att välja ett banklån istället. Ur ett affärsperspektiv kan jag komma på följande anledningar till att emittera preferensaktier:

A)    Utdelningar belastar inte resultatet utan kan bakas in i utdelningen vilket får ledningen att framstå som framgångsrik.

B)    Ökad flexibilitet med återbetalningen. Preferensaktieägare har företräde till utdelning men är ej garanterad en sådan. Vid kris kan man med andra ord ställa in sin utdelning och endast betala låneränta.

C)    Långivare har företräde gentemot preferensaktieägare vid en konkurs. Genom att hålla belåningen under en av banken bestämd nivå (antagligen bankens bedömda slaktvärde på företaget) kan man därigenom betala låga låneräntor och sedan lägga ”topplånet” som en emission av preferensaktier.

D)    Banker vägrar att låna ut mer pengar.

Alternativ A är ett direkt aktieägarfientligt alternativ och om man ens misstänker ett sådant motiv så bör man nog hålla sig långt ifrån företaget.

Alternativ B mildras en aning eftersom de preferensaktier jag har tittat på (Balder, Sagax, Corem property group och Klövern) även inkluderar ”innestående belopp”. Det här innebär att om en utdelning understiger det garanterade beloppet bokförs detta belopp som ett ”innestående belopp” där beloppet räknas upp med en bestämd ränta och måste betalas innan normala aktieutdelningar återupptas. Som preferensaktieägare är det här tyvärr en mycket otrevlig situation då man antingen sitter med en mycket osäker fodran eller får sälja med en rejäl förlust.

Alternativ C innebär i princip att preferensaktiens företrädesrätt sätts ur spel vid en konkurs. När man läser emissionsprospekt är det lätt att tro att man som preferensaktieägare till och med skulle kunna tjäna på en konkurs. När det här inlägget skrevs betalade man  till exempel 133 kr per aktie för Klöverns preferensaktie men vid konkurs hade man en prioritet som motsvarar 150 kr + innestående belopp. Man skulle med andra ord rent teoretiskt göra 13 % vinst om Klövern likviderades dagen efter att emissionen fullbordats. Tyvärr är detta ett osannolikt scenario osannolikt då långivare kompenseras innan preferensaktieägare. Om banken genomfört en rimlig värdering av företagets säkerheter bör man med andra ord vara beredd på att endast erhålla kaffepengar så banken tagit sitt.

Alternativ D är generellt också ett tecken på förestående katastrof. Men efter likviditetskrisen som slog till 2008 och den rådande osäkerheten gällande skräpobligationer från sydeuropa kan jag mycket väl tänka mig att det finns legitima skäl för företag att råka ut för denna situation.

När man värderar en preferensaktie bör man med andra ord främst inrikta sig på ledningens trovärdighet och förmåga att hantera löpande kostnader samt preferensaktiens utdelning. Med preferensaktiens begränsade uppsida bör man även ta till en mycket rejäl säkerhetsmarginal eftersom en preferensakties uppsida är i nivå med räntepapper medan säkerheten ligger i nivå med en vanlig aktie.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det som preferensaktieägare finns två huvudalternativ när du äger preferensaktier i ett bolag utan stora substansvärden.

• Du blir missnöjd eftersom bolaget går bra och stamaktierna ger en överlägsen avkastning.
• Du blir missnöjd eftersom bolaget går dåligt och värdet på dina preferensaktier kollapsar.

Det finns helt enkelt inga högavkastande värdepapper som är riskfria. Att då investera i värdepapper där avkastningen är asymmetrisk åt fel håll då man kan förvänta sig en avkastning på maximalt uppemot 10 % per år men där nedsidan som alltid är 100 % är en mycket dålig idé.

Vad lever du för?

Aktiebloggar har ofta en koppling till personlig frihet och överlappar med ekonomibloggar där målet är FIRE eller, om jag gissat akronymen rätt, ”Financial Independence, Retire Early”. Personligen har jag ett övergripande mål om ekonomisk trygghet men ser det mer som ett delmål där andra frågor är högre prioterade eftersom jag uppnått mina grundläggande mål och älskar att arbeta. Mitt intresse för influencers som missionerar i den här typen av frågor är alltså rätt begränsat men jag tycker att de flesta jag pratat med är rätt vettiga människor och tycker de flesta budskapen är rätt sunda.

Samtidigt tittar jag på vilka influencers personer i min närhet följer och det har fått mig att inse två saker:

1. Jag lever i en filterbubbla.
2. Jag trivs väldigt bra i min filterbubbla och tänker bibehålla den.

Mängden dåliga råd och överambitiösa livsmål man matas av via gammelmedia och sociala medier är som upplagd för en utmattningsdepression. Vilket även är vad som verkar ske om man tittar på utvecklingen hos mellanchefer mellan 30 och 50 just nu. Olle Qvarnström delade en artikel med den här bilden på Twitter igår (hela artikeln) och läser jag av människor i min omgivning är tendenserna åt det hållet tydliga hos de som mår sämst.

 

I min lilla filterbubbla har jag istället utgått från vad jag och min fru vill och därefter har vi tillsammans byggt upp en plan för karriär och ekonomi baserad på våra mål.

1. Studietiden (ca 19-24), låga inkomster och låga kostnader gör sparande ineffektivt.
2. Tidigt arbetsliv (25-30), höga inkomster och låga kostnader gör det möjligt att spara mycket pengar och ändå ha en mycket hög livskvalitet.
3. Föräldraåren (31-50), några av de viktigaste åren i ditt liv med hög potentiell inkomst men där kostnader för hus, barn och hobbies får ställas emot trötthet och brist på tid.
4. Barnfritt arbetsliv (51-70), mycket höga inkomster och låga kostnader.
5. Pension (70+) ligger långt bort för oss millenials. Ärligt svårt har jag svårt att se ett liv utan jobb men självklart bör man ha en rejäl ekonomisk buffert.

Är man intresserad av FIRE och har en högskoleutbildning blir det en tydlig målkonflikt. Du måste spara ihop en förmögenhet när du har som störst nytta av konsumtion eller deltidsarbete och kan sedan leva på avkastningen när du annars ändå antagligen har mer pengar och fritid än du kan spendera.

Jag skrev om det här i en kommentar till Fundamentalanalysbloggen för något år sedan men prioriteringslistan aktualiserades igen på grund av en Twitter diskussion med bland annat mig, @Snackargoja, @Framtidsfeministen och professor Agnes Wold. Den som vill läsa mer om den diskussionen kan läsa det på Twitter här men min personliga reflektion är att jag verkligen inte kan identifiera mig med personer som anser att 50-50 fördelning av föräldraledigheten är jämställt och att karriären ses som en självklar prioritering. Rent krasst kommer de flesta som läser ekonomi- eller aktiebloggar antagligen ha det rätt gott ställt på ålderns höst och vill man gå ned på deltid har det nog en nettopositiv effekt på livskvalitén.

Som jag ser det handlar ett bra liv väldigt mycket om att göra rätt avvägningar. Det är lätt att fokusera på en enskild parameter såsom ekonomiskt oberoende, karriärsframgångar, jämställdhet eller att spendera mycket tid med barnen. Men Paracelsus tes om att allting är ett gift, det handlar bara om dos gäller för alla delar i livet. I informationsflödet är det alltid lättast att synas om man är lite extrem och personer som hängivet optimerar en av dessa parametrar på bekostnad av annat lyfts gärna fram som förebilder. Men för de flesta tror jag att det är långt hälsosammare att inse sina begränsningar och hitta en ideal balans mellan utifrån sina egna behov och intressen. I vårt fall innebär det att vi har köpt ett lite tråkigare hus i syfte att kunna jobba mindre under småbarnsåren, vi avstår den ränta-på-ränta effekt som vi skulle erhålla genom att spara mer under de tidiga småbarnsåren och med vårt andra barn kommer jag dessutom att endast vara hemma 37,5 % av föräldraledigheten vilket är 2,5 % under jämställdhetsgränsen för folk som bryr sig om sånt.